Bombad debatt på kultursidorna

Detta är ett utdrag ur förra veckans nyhetsbrev. I nyhetsbrevet finner du förutom kulturbevakning, intervjuer och debatt också vår Super-Kultur-Quiz där du kan vinna böcker, exklusivt för prenumeranter. Prenumererar på nyhetsbrevet gör du längst ner på den här sidan. Naturligtvis är det gratis.

En del av dem som försvarar Israels bombningar i Gaza på kultur- och ledarsidor gör det genom att anföra de allierades bombningar under andra världskriget. Argumentet går ungefär så här: ”De bombningarna skördade också civila offer – men utan bombningarna hade Tyskland och Japan inte kunnat besegras.”
Men låt oss lämna frågan om vad som är rätt och fel när det gäller bombningarna av Gaza – låt oss istället granska de allierades bombningar under andra världskriget.
Om målet för en del av dessa var att medvetet döda så många civila som möjligt – då blir det ju något svårt att försvara de som dödats i Gaza med hänvisning till de allierades bombningar.
Den ursprungliga idén – och målet – att bombningarna av Tyskland under andra världskriget skulle slå ut militära mål, krigsindustri och viktiga kommunikationslinjer visade sig tämligen svåra att uppnå – vapensystemen var inte så precisa att det var möjligt – det kunde lika ofta vara några bostadskvarter som förstördes istället för en ammunitionsfabrik.
Britterna gav snart upp försöken att försöka pricka fabriksskorstenar, och gick in för vad de betecknade som ”dehousing”. Alltså göra tyska civila hemlösa. Problemet var förstås att den som får sitt hem sprängt eller satt i brand stryker förstås själv ofta med.
Och det gjorde tyska civila.
I Hamburg dog 45 000 människor i eldstormarna under ”Operation Gomorrah” i slutet på juli 1943.
En kvarts miljon bostäder förstördes – förstahandsmålet var arbetarkvarteren i staden.
Lite mer än ett år senare var det dags för eldstormarna i Dresden – minst 25 000 dog.
Sedan länge har forskare och författare av gedigna biografier i sina verk beskrivit hur den amerikanske krigsministern Stimson och Carl ‘Tooey’ Spaatz, chef för USA:s bombflyg i Europa, i brev och dagböcker uttryckte en fundamental ångest över de civila dödsoffren under bombkampanjerna mot Tyskland – och att civila döda alltmer kom att betraktas inte som någon slags olycksfall i arbetet utan som ett mål i sig. De höll längre än sina brittiska kollegor fast vid strategin med att satsa på enbart militära mål, men till slut gjorde de som britterna.
Men i ett sista fall av ångest försökte Stimson att efter eldstormarna i Dresden få till stånd en kongressundersökning av planering och genomförande – men insåg snabbt att det inte riktigt var läge.
Det blir alltså synnerligen underligt när man i svensk debatt om bombningarna av Gaza anför de allierade bombningarna av Tyskland som ett exempel på att döda civila är något som inte går att undvika. Att döda civila var det allierade bombflygets mål.
Men det visar hur den offentliga debatten i Sverige alltmer har andra världskriget och 1930-talet som utgångspunkt för bedömningar av det som sker i dag – vilket är ett elände eftersom så många som lallar runt i debatterna har mycket vaga begrepp om vad som hände under, innan och efter andra världskriget.
I det här fallet använder man de allierades bombande för att rättfärdiga de israeliska bombningarna – men hur man än väger och mäter de allierades bombningar så är den dominerande bilden hos historiker entydig – det allierade bombningarna utgjorde i flera fall krigsförbrytelser.
Bombningen av Dresden ledde dock till att några ledamöter av det brittiska parlamentet högljutt började tala om ”terrorbombning”. En del ledarskribenter vände sig också mot följderna.
Churchill som var en slug taktiker ville inte ha en debatt som skulle kunnat leda till att hela den brittiska (och amerikanska) bombningsstrategin ifrågasattes på moraliska grunder.
Han instruerade därför general Ismay – som var hans representant i generalstaben – att se till att strategin ändrades. Churchill konstaterade att resultaten av den använda strategin som kännetecknats av ”terror och hänsynslös förstörelse” var ”mycket imponerande”. Men nu var det dags att försöka fokusera på militära mål, dels för att slippa diskussioner om vad som skett, men också för att det skulle besvärligt att efter segern ”ta kontroll över ett helt ödelagt land”.
General Ismay blev senare Natos förste generalsekreterare.
När Spaatz förflyttades till Stilla Havet för att leda bombningarna av Japan fick han inget utrymme för sina kval – Curtis LeMay som förde det operativa befälet hade sedan länge övergivit tanken på att precisionsbomba japanska militära mål. Det gick inte. Alltså fick det bli en satsning på total ödeläggelse. 66 japanska städer pulveriserades. Brandbombningen av Tokyo kostade minst 100 000 civila livet, kanske 120 000, kanske fler.
Curtis LeMay var synnerligen medveten om vad han gjorde, eftersom han deklarerade:
”Om vi förlorat kriget skulle vi ha dömts som krigsbrottslingar”.
Så det gällde att vinna.
Med alla medel.
Vad drev LeMay? Han och hans närmaste kollegor ville visa på nödvändigheten av mer resurser och större självständighet för flygvapnet. De ville slippa att vara formellt underordnade US Army. Japan lades i grus och hundratusentals civila i gravar för att US Air Force skulle kunna födas.
Ändå är det som i dag diskuteras atombomberna över Hiroshima (80 000 döda) och Nagasaki (40 000 döda). Den diskussionen mörklägger de amerikanska krigsförbrytelserna med hjälp av konventionella bomber.
Det blir alltså något fånigt att nu diskutera med människor som hänvisar till andra världskriget för att rättfärdiga handlingar i dag.
Deras åsikter bygger inte på att de studerat frågan – de utgår istället från den populärkulturella bilden av andra världskriget, och dess förspel.
Och där sitter vi, med ett offentligt samtal där den dominerande berättelsen om de senaste hundra årens historia är skriven av segrarna (med hjälp av Hollywood).
Det är inte så att sanningen inte finns att tillgå – det finns några tiotal hyllmeter i ämnet. Men i vissa frågor uppmanas vi aldrig att lyssna på vetenskapen.