Dune, galaktisk pessimism och feministisk längtan

Precis som Paul i Dune formar Sjamyl en egen formidabel armé och koncentrerar all makt i sina egna händer. Men de båda kommer i slutändan att se hur det de skapat är något annat än det de åstundat.
Lika märklig som vänsterns försök att appropriera Dune är högerns tolkning att Herbert skrev en lovsång till en framtid med nyfeodal ordning med en enda stark kejsare; hans berättelser ligger mer i linje med vad som utspelade sig i Kaukasus på 1800-talet.
När Sjamyls rike kollapsar i slutet på 1850-talet bevisar det att tron inte kan försätta berg, tro räcker inte ens för att försvara berg … och dem som bor där.

Bergsfolken var framstående krigare, härdade av den obarmhärtiga natur som omgav dem, och motiverade av att de levde i små helt självständiga byar och samhällen. De som levde på slätterna ingick ofta i en feodal ordning dominerad av olika adelssläkter. Sjamyl storhet låg i att han under en lång tid lyckades utnyttja den armé han skapade – och där kärnan var bergsmän – till att inordna slätterna i sitt rike, och periodvis kunde Sjamyl alliera sig med de adelssläkter som inte helt ville underordna sig tsaren.

Texten är ett utdrag från måndagens nyhetsbrev QLN – Cultura Ætatis nyhetsbrev som kommer direkt till din inkorg tre gånger i veckan. Prenumerera på Sveriges djupaste, roligaste och mest vetgiriga kulturbevakning. Du hittar anmälningsformuläret längst ner på den här sidan.