Från ånga till ångest – kulturkanon 3

Ofta när jag läser en nutida svensk eller västerländsk roman kommer jag att tänka på Giacomo Leopardis ord om att:

”Jag finner det för en mänsklig varelse vara mycket värdigare, och det vara ett utryck för en mer storslagen desperation, att hon skrattar när hon ställs inför vårt gemensamma elände istället för att sucka, gråta och yla tillsammans med alla andra”.

Men västerlandets romaner och dikter är marinerade i självömkan och därefter panerade i hysteri över världens snara undergång.

När den västerländska människan en gång trädde in i ångans tidsålder anade hon antagligen inte att hon en dag skulle befinna sig i ångestens tidsålder.

Vad vi ser avspegla sig i kultur och litteratur i dag är hur människan förhäver sig och inte förstår vare sig sin litenhet i världen – men heller inte förstår hur världen är beskaffad.

I en av sina dialoger låter Leopardi en islänning genomkorsa världen för att hitta en plats där han kan vara lycklig. Under sin färd möter han Moder Natur som förklarar för honom:

”Du har uppenbarligen inte insett att livet är en ständig cirkel av produktion och destruktion, förenade med varandra på ett sådant sätt att de ständigt tjänar varandra, och de är nödvändiga för att bevara världen, som – om någon av dem inte fungerar – skulle gå under. Alltså, om något i världen vore fritt från lidande skulle världen i sig skadas”.

Leopardi hade ofta roligt åt människors försök att bli lyckliga eller skapa en ”bättre” värld – detta eftersom de inte förstod sin egen plats i världen, och dessutom trodde att de kunde ändra dess grundläggande sätt att existera.

Sådana människor kommer aldrig att kunna skapa stor kultur, litteratur och konst, de kommer att skriva gnälliga romaner för att få uppmärksamhet.

Och det får de eftersom det gör det möjligt för läsaren att känna sig relativt lycklig; han eller hon kan alltid tänka: ”Trots allt har jag det inte så illa som de i den här boken”.

På så sätt skapas ett författarskrå som kännetecknas av att de får kulturellt kapital genom att framstå som svaga, förföljda och missförstådda – vi får en litteratur som är i nivå med dagissången: ”Ingen vill ha mig, ingen tycker om mig, för att jag käkar mask”.

Att skapa en kulturkanon innebär att man måste välja bort det självömkande, liksom ömkandet av andra – och jag tvivlar på att den av regeringen utsedda kommittén klarar av det – eller ens inser att de borde göra det.

Upplysning, förnuft och rationalitet har försatt människor i ett tillstånd där de tror att allt kan lösas genom beräkning, kalkyler och förhandlingar – det är själva grundvalen för det moderna samhällets kultur.

För Leopardi – som var en av Upplysningens filosofer –  kunde en levande kultur bara skapas om vi återvänder till antikens ideal – alltså söker oss bakåt till vad som betraktas som ett mer primitivt och ursprungligt tillstånd. Även om Leopardi var en man av upplysningen vände han sig mot huvuddragen i den, och viljan att krossa alla myter. Han ville se skapandet av nya myter som fyllde samma funktion som de gjorde under antiken: de fick människor att handla, och att våga handla – genom att kulturens och moralens hörnstenar var dygd, heroism, ära, heder och patriotism.

Förvisso insåg han att det rörde sig om myter och illusioner – men konstaterade i en paradox att bara den som är förnuftig och helt utan illusioner om världens sanna tillstånd kunde skapa illusioner och myter som fick människor att handla förnuftigt.

Men medlemmarna av dagens kulturarbetande skrå är alltsomoftast fångna i en illusion – den om den egna betydelsen, och de finner styrka i att vältra sig i sin egen svaghet.

Vare sig de eller deras herrar kan ge oss en kulturkanon.