Jag och min terapiresistens

En gång gick jag med på att delta i en session med en psykoterapeut som förklarade att han helt enkelt var nyfiken på min person. När det hela var avklarat förklarade han för mig vilka problem han tyckte jag hade och att ”om man ska bearbeta dem måsta man rulla fram det tunga artilleriet” … och han fortsatte med ett lite bekymrat tonfall: ”… vi talar om sessioner varje vecka i åratal”. Så blev han tyst … och lade därefter motvilligt till ”… fast man måste ju också ta med i beräkningen att du faktiskt kan vara resistent”.

Jag har med viss stolthet genom åren burit med mig tanken på att jag skulle kunna vara terapiresistent. Psykoanalytiskt intresserade har – när ämnet kommit upp – hävdat att ingen är terapiresistent.

Jag blev därför lite lycklig när jag häromdagen läste en brevväxling mellan Sigmund Freud och en av hans medarbetare. Medarbetaren hade en patient han ansåg besvärlig. När Freud förstod att det rörde sig om en sydslav från det som senare skulle bli Jugoslavien förklarade han för medarbetaren att han omgående borde ”skicka honom på dörren” – detta eftersom ”vår metod har inga verktyg som kan användas i arbetet med dessa människor”.

Det finns alltså ett helt folk som är terapiresistent – och jag tillhör dem.

I gårdagens QLN – Cultura Ætatis nyhetsbrev – så berättade jag vidare i frågan om Freud, terapiresistens och melankoli – och vad det har att göra med det som händer i världen i dag. Nyhetsbrevet utkommer tre dagar i veckan, och det är gratis. Prenumererar gör du genom att anmäla dig i formuläret längs ned på den här sidan.