Aftonbladets feministiska torrsim

Att den franska intellektuella kvinnan också är en libertin eller helt enkelt perverterad är långt ifrån en myt. Snarare är det något man koketterat med. Dock stämmer beskrivningen endast på en generations feminister. De som slogs för aborträtten och kvinnans frigörelse på 1960- och 70-talen gick ofta över alla slags moraliska och sexuella gränser i sökandet efter den absoluta friheten. Frankrike har åtminstone sedan 1700-talet (kanske även längre än så) haft en kultur som idoliserat kring människor som levt sexuellt utsvävande. Kombinationen av katolicism och utsvävande skapande människor har i dess kontraster skapat mytologier om den libertinistiska frigjorda kvinnan som på flera håll i västvärlden hade sin absoluta topp med den generation jag nämnde ovan. Man kan visserligen argumentera för att den unga feministiska generationen som gör mest avtryck i nutid är än mer perverterad då den hyllar självförnekelse, självskadebeteenden och vill släppa in de mest skadliga männen i sina inre rum men som klassiska libertiner betraktat är den stora frigörelsegenerationen svårslagen.

Aftonbladet har satt Johanna Frändén på att skriva om feminismen i Europa i tre delar. Först ut är Frankrike. Lovvärt och intressant att studera och jämföra en rörelse som feminismen och dess olika uttryck på i olika kulturer runt om på vår kontinent. Det borde göras med betydligt fler företeelser men helst av någon som kan erkänna kulturella skillnaders existens och då är kombinationen Frändén och Aftonbladet kanske de minst lämpade.

Det tillkommer ett problem omgående i Aftonbladets välvilja att skildra feminismen. Nämligen hur de själva positionerar sig moraliskt. De brukar alltid beskriva kvinnor som är sexuellt provokativa som modiga och förebilder men när en kvinna i realiteten provar gränserna är det ohanterligt för Aftonbladet. När Frändén berättar om Catherine Millet och hennes gangbangs med 150 män eller om den skrivande dominatrixen Catherine Robbe-Grillet så kan hon inte underlåta att värdera Millets “extrema sexuella erfarenheter” och ursäkta sig med att hon använder ett normativt begrepp. Det sätter en handbroms på beskrivningen av den franska feminismen och den djupa sprickan mellan två generationers feminister. Som kanske är tydligast i just Frankrike. Inte för att det är exakt samma spricka i hela västvärlden utan för att här är kvinnorna vana att säga vad de tycker och inte lika rädda att hamna utanför ingruppen. Som exempelvis i Sverige. Där allt som inte är konformistiskt ska hängas ut i skampåle. Gärna i Aftonbladet.

En vecka innan Johanna Frändéns första artikel i serien “Feminism i Europa” så har Aftonbladets Stefan Sköld kallat Linda Skugge och hennes eskapader på OnlyFans för “årets kulturchock”. Han är förfasad och chockad. Linda Skugge gör uschliga saker som Sköld naturligtvis aldrig skulle drömma om att göra själv. Som en fnittrande skolgårdspojke berättar han för oss,

“Den innehåller diverse attiraljer, däribland en godisklubba som besökt olika delar av hennes kropp. Mer ingående än så behöver vi kanske inte vara i denna text. Prylarna slås in i cellofan och placeras ut på olika platser i Stockholm, där hennes ”OF-boys” kan plocka upp sina inköp, och åka hem och nyttja efter behag. Joråsåatte…”

Jag blir mest övertygad om att Sköld är en trogen prenumerant av Skugges OnlyFans-konto.

För jobbets räkning naturligtvis.

Skugge är mest en tragisk figur vars brott egentligen endast består i att hon var en av de där konformistiska mobbarna som skulle tala om för alla vad som gällde och inte. Sedan när verkligheten tog en annan riktning klarade hon inte att få ut den rådande kompassriktningen (det kan vara så enkelt att hon missförstod rådet att hålla ett fuktigt finger i luften) och plötsligt återstod inte annat än att sälja sex på nätet. Det är som det är. Hon hade sina oförklarliga femton minuter i rampljuset och tack och lov tog det slut. Men pressens fascination för att följa med varenda b- och C-kändis i sovrummet för att kittla sin läsekrets har nu övergått till omvänd mobbing. Mobbaren är död, länge leve mobbaren. Vi vet redan att Linda Skugge är en hycklare. Det måste inte påpekas i varenda artikel om henne. Det räcker nu. Låt henne vara. Lärde ni er ingenting av Leila K?

Så varför Aftonbladet försöker sig på att skildra feminism i Europa följer deras vanliga trasiga logik. Tanken är god men det hade behövts en trovärdig tidskrift som har journalistisk kraft att analysera ämnet på ett bra och intressant sätt. Nu blir det ett lovligt men allt för inkomplett försök. Torrsim på sin höjd.