En tillfrisknande miljöaktivists bekännelser – Paul Kingsnorth

Göran Greider ojar sig i dag över vad klimatförändringen gör med Atlantströmmarna.
DN:s Björn Wiman plitar ännu en sorgsen drapa om att isbjörnarna minskat i antal.
Expressens Jens Liljestrand begråter korallreven. Igen.
AB:s Jonathan Jeppson säger att slutet är nära. Än en gång..
Och så är det vecka efter vecka i medierna.

Klimatkrisens bårlärkor och sarkofagtuppar sjunger sorgesånger vid miljöns dödsbädd.
Det är det de har betalt för.

Men när de slagit igen laptopen och vandrar runt i Stockholms innerstad eller i Årstas parker ser de alltid sällsamt obekymrade ut. De slår sig ner på kaféer och restauranger, stryker sig över skäggen (i Greiders fall kliar han en av hakorna) och ser ut att må förträffligt.
De ler.
Alltid.

Och varför skulle de inte göra det?
Att vara undergångsprofet är lönsamt om man lägger budskapet rätt.
Och budskapet är:

”Vi står inför en klimatkollaps – men den kan undvikas om vi gör en stor och grön omställning”.

Tiotals miljarder, och åter tiotals miljarder ska satsas på denna omställning, och så några tiotals miljarder till. För säkerhets skull.
Men fler vindkraftverk, fler solcellsparker och fler gruvor för att utvinna litium innebär bara att vi våldtar vår natur på ett nytt sätt. Påståendet är inte mitt – det är PAUL KINGSNORTH som gör det torra konstaterandet i sin nu till svenska översatta essäsamling EN TILLFRISKNANDE MILJÖAKTIVISTS BEKÄNNELSER.

En gång i tiden var Paul Kingsnorth en av den globala miljörörelsens förgrundsgestalter – men han lämnade den.
Drog sig tillbaka.
Inte för att han förlorat intresse för miljö och natur – utan för att han insåg att miljörörelsen aldrig i egentlig mening intresserat sig för vårt förhållande till naturen. Den var mest intresserad av att synas, höras, ta plats, kasta tomatsoppa på målningar och klistra fast sig i vägbanor.

Ingen av dess aktivister kunde skilja en pärluggla från en pärlhöna, lika lite som de någonsin förtrollats av dimman över en mosse.

Klimataktivismen ger människor utlopp för allmän ångest och hysteri, och är ett uttryck för att allt fler vantrivs i tillvaron. De bollar med siffror om vad en grad hit eller dit betyder, och presenterar excelark som förklarar att bara några ton koldioxid mindre släpps ut så kan jorden räddas.
Och de som förväntas utföra denna räddningsoperation är samma politiker, och globala företagsledare som fört världen och mänskligheten till den punkt där vi befinner oss nu – detta genom att driva på den teknologiska och industriella utvecklingen.

Nu ska allt bli annorlunda genom att teknologin blir grön och genom skatteunderstöd till företagen lönsam för dem som tillverkar vindkraftverk, solceller, litiumbatterier, stål och cement som är ”gröna” – samt allt annat som ska användas vid den där nya gruppvåldtäkten på vår natur.
Den som ser sig omkring och förfasas över vad vårt samhälle gör med miljön – och med människor (som alltmer blir bihang till sina mobiler) – inser att miljörörelsen som vi känner den inte kan göra något åt problemen. De är en del av problemet.
De är den fortsatta destruktionens nya PR-agentur.

Vad har Paul Kingsnorth valt att göra?

Han valde att försöka återupprätta sina och sin familjs band med naturen, och leva ett liv som bygger på insikten att naturen har ett värde i sig – även den som existerar oberoende av människan.
Vi måste börja om helt enkelt.
Inte fortsätta på samma väg som tidigare.
Det kan se ut som om det pågår en slags kulturkrig mellan två läger som har olika syn på vad som händer med klimatet.

Men det enda som skiljer dem åt är att de kör i olika filer på den där motorvägen som leder åt helvete.

Vi andra bör stanna vid vägkanten, kliva ur bilen och börja gå … tids nog ska vi väl kunna hitta en annan väg.

En tillfrisknande miljöaktivists bekännelser – Cultura Aetatis