Familjen Rotschild – formidabla tunnelgrävare och överlevare: Del 5

Det femte och avslutande avsnittet i den serie som utgår från händelsen med de tunnelgrävande ortodoxa judarna i Brooklyn gör i dag ännu en utvikning. Den här gången beroende på ett dödsfall i en familj som varit med och finansierat tunnlar av lite större format än den under synagogan i Brooklyn; till exempel byggandet av Londons tunnelbana, och i modern tid järnvägstunneln under Engelska kanalen.

Vill du läsa hela artikelserien från början så startar den här: https://aetatis.se/judehatet-som-inte-funnits-ska-vi-sluta-tanka-del-1/

I veckan dog bankiren och baronen Jacob Rotschild. Tidningarna innehöll sig som sig bör omgående nekrologer om hans omfattande affärsverksamhet, och rikedom liksom om hans filantropiska gärningar och hans omfattande nätverk bland människor lika rika och mäktiga som han själv – och förstå fanns där också en och annan kunglighet i vänkretsen.

Samtidigt började det i sociala media flyta runt memer och videoklipp som skulle visa att Jacob Rotschild tillhörde en familj som styrde världen, en del verkade mena att det rentav var han som styrde. Roligast var ett klipp från den beridna vaktparaden i London, där kommentatorn kopplade färgen på en av hästarna till Jacob Rotschilds frånfälle. En hemlig signal minsann!

Det enda som egentligen förvånade mig var att man inte kopplade honom till tunneljudarna i Brooklyn. Rotschildarna har alltid varit ena rackare på att bygga tunnlar.
Men ingen gjorde den kopplingen. De som ägnar sig åt anti-semitiska konspirationsteorier har ingen riktig verkshöjd, det är inget format på det hela, blir bara lite vardagsstolligt – typ det där med den beridna vaktparaden, där speakerna andfådd också ställde frågan: “Varför är fanan som en av ryttarna bär inlindad i ett regnskydd”? Kanske för att det är i London i februari din idiot, vill man skrika.

Anti-semitiska konspirationsteorier har den praktiska funktionen att de omöjliggör diskussioner om en del judiska familjers verkliga makt. Den som vill diskutera Rotschildfamiljens historia riskerar ganska omgående att mötas … inte av motargument … men av anklagelser om anti-semitism, just på grund av de löskokta konspirationsteorier som flyter runt.

Det där med tunnlar ja, det var det vi skulle prata om också … det var en sådan som Élie de Rothschild planerade att börja gräva.

1940 tjänstgör Élie de Rothschild och hans bror Alain i den franska armén. Båda hamnar ganska omgående i tysk fångenskap. Élie förflyttas från sitt fångläger till ett nytt efter att det upptäcks att han tänkte rymma. Därefter förflyttas han en gång till, och hamnar nu i samma läger som sin bror.
Efter kriget konstaterar Élie att han behandlas “respektfullt” under sin fångenskap. Båda bröderna friges i början på 1944. D-dagen är ett halvår bort.
Här måste man börja klia sig i huvudet. Två arvtagare till det franska Rotschildimperiet hamnar i tysk fångenskap. Nazisterna har i två årtionden skrikit ut sitt hat mot just judiska bankirer, och förintelsen är i full gång. Men själva sinnebilden för judiska bankirer behandlas “respektfullt”.
Om jag har någon förklaring? Nej, lika lite som jag kan förklara att Élie under sin fångenskap ingår äktenskap med Liliane Fould-Springer, en släkt som uppstått när franska judiska bankirer ingått äktenskap med österrikiska judiska industrialister och bankirer. Liliane Fould-Springer lever i frihet på släktens ansenliga ägor, alltmedan andra mindre bemedlade judar transporteras till läger varifrån man inte friges i förtid.

Hur den franska Rotschildklanens medlemmar klarade av detta konststycke under kriget kan möjligen verka mer begripligt om studerar släktens historia i Frankrike efter andra världskriget. Med betoning på möjligen.

1981 genomför den socialistiske presidenten Mitterand ett av sina vallöften – och 32 franska banker nationaliseras. Familjen Rotschilds bank är en av dem.
Familjens tre ledande män är förkrossade, en av dem förklarar offentligt att “socialisterna behandlar oss som paria för att vi är judar”.

Men de samlar sig snart och börjar dra i trådarna.

Mitterands justitieminister Badinter – som själv är jude – är mottaglig för Rotschilds argumentering om att nationaliseringen av Rotschilds bank är ett utslag av en urgammal fransk antisemitism (med vad man ska förklara nationaliseringen av de 31 andra bankerna är lite oklart).
Mitterand låter sig bevekas av Badinters vädjanden – och det fondförvaltningsbolag Rotschildfamiljen köpt (med en del av de pengar de fick som kompensation vid nationaliseringen) får rätten att bedriva bankverksamhet 1984.
Familjen Rotschild är tillbaka i den franska bankvärlden – och god draghjälp får de av premiärminister Balladur. Han inleder en privatiseringsvåg och de flesta stora uppdrag att genomföra försäljningen av franska statens företag går till Rotschild; som Paribas, Matra och Renault.

Balladur har tjänat sin sporrar i politiken under president Pompidou – och formats av denne.
Pompidou hade i sin tur familjen Rotschild att tacka för sin karriär. I mitten på 1950-talet undervisar Pompidou i litteraturhistoria vid ett mindre universitet. Där värvas han till Rotschild bank av Élie de Rotschild, och lotsas upp i bankens ledning -– och därifrån är klivet kort in i det konstitutionsråd de Gaulle format för att arbeta fram grundvalarna för en ny republik. Pompidou kommer med på grund av sina erfarenheter från finansvärlden, han vinner de Gaulles förtroende, och blir med tidens presidentens högra hand.

Hela tiden fortsätter banken rekrytera höga statliga ämbetsmän till sin bankverksamhet, män som Henrot, Bazire, Perol … och Emmanuel Macron.
Den senare återvänder till politiken för att ta plats i socialisten Hollands regering – kanske för att Rotschilds inte vill riskera att drabbas av någon åtgärd för en socialistisk president.
Och med tanke på vem som är president i dag borde de kunna känna sig lugna.

Men allt vi egentligen ser om vi studerar historien om familjen Rotschild är historien om en familj som mycket skickligt – och ibland manipulativt – säkrar sin egen ekonomiska makt genom att också säkra sig politiskt inflytande.
Att i sammanhanget börja yra om världsomfattande judiska konspirationer för att kontrollera världen försvårar bara förståelsen av faktiska skeenden – och förhindrar förståelsen av de motsättningar som finns mellan de olika grenarna av familjen Rotschild.

Länge fanns en konflikt mellan den franska och brittiska grenen – den började övervinnas under 1970-talet och ledde till en sammanslagning av affärsverksamheten. Men ledde också till att den nu avlidne Jacob Rotschild gick sin egen väg, och byggde sig ett eget litet imperium – något man inte kan förstå betydelsen av om man går omkring i villfarelsen om en monolitisk judisk bankirkabal som styr världen.
Så de olika grenarna av Rotshildfamiljen har ganska stor nytta av anti-semitiska konspirationsteorier, det gör att de lättare kan verka utan att synas när de utövar sin makt.