Judehatet som inte funnits: Ska vi sluta tänka? Del 1

Detta är del 1 i en längre artikelserie. En ny del presenteras här på förlagsbloggen varje fredag. Prenumeranter på vårt nyhetsbrev läser artiklarna en vecka tidigare. Vill du prenumerera på vårt nyhetsbrev anmäler du dig med hjälp av formuläret längst ned på sidan. Bild av by https://unsplash.com/@tama66.

Numera måste man tassa försiktigt när man kritiserar Bonniers. Går man för hårt fram
riskerar man att stämplas som anti-semit. Det är en slags variant av att man kan stämplas som misogyn om man påpekar att en kvinnlig politiker är en i alla avseenden usel varelse.
Och tycker man Jonas Gardell är trist, och tråkig men också paradoxalt nog skränig kan man pekas ut som homofob.

Kön, tro, ras och sexuell läggning kan i vissa fall fungera som ett skydd för dåliga personer – de får en skyddsväst. Den som kritiserar dem antas vara driven av låga, animaliska drifter som hat mot kvinnor eller bögar.
Eller värst av allt … hat mot judar.

Förr sades det att alla vägar ledde till Rom.
I dag verkar det som om de flesta vägar riskerar att leda till Auschwitz.
I alla fall om man ska tro på Expo och svenska politiker (oavsett var de befinner sig på den politiska skalan). De framställer antisemitismen som ett ständigt närvarande hot i Europa.
Förintelsen kan när som helst gå i repris.

En skämtteckning där en person har en stor krokig näsa i en brittisk tidning eller en
avskedad teaterchef av judisk börd i Ungern kan fungera som bevis för att nazismen lurar om hörnet.
Detta fenomen gör det nästintill omöjligt att diskutera många händelser som de verkligen utspelar sig, och att analysera orsaker och motiv. Allt ska betraktas med utgångspunkt från om det finns något i händelsen som kan tolkas som aversion eller hat mot judar. Det finns en hysteri som närs av okunnighet om historiska fakta och förlopp (vilket kan verka paradoxalt eftersom vi konstant informeras om förintelsen och faran för en återupprepning).

Den märkliga historieskrivningen om antisemitismen som allestädes och alltid närvarande i Europa underlättas av att de som glatt bekänner sig vara anti-semiter är precis lika okunniga – och hysteriska.
Genom detta förstärker anti-anti-semiter och anti-semiter varandra, och debatten om det mesta i tillvaron kommer att kretsa kring förintelsen och dess möjliga återupprepning. Ena sidan vill få oss att konstant frukta en återupprepning – den andra sidan vill få oss att hoppas på den.

Ett färskt exempel är de tunnelgrävande judarna i Brooklyn.
Några miljoner personer har i sociala media läst inlägg som spekulerar kring fläckiga
madrasser och barnstolar som hittats i tunnlarna under Chabad-Lubavichernas synagoga. Många tiotusental har delat inlägg som liksom antydningsvis vill påminna oss om teorier om att judar dricker barnablod. Eller har tunnlarna använts för att transportera sexslavar?

Och genast anläggs motelden, typ: “Titta, vad var det vi sa. Nu sprids judehatiska myter, men faktiskt så grävdes tunnlarna av några lite busiga chabadkillar, det var en slags ungdomsuppror.”
På så sätt omöjliggörs all verklig diskussion om de där tunnlarna – och det bidrar också till att förstärka bilden av att västerlandet när som helst kan gå under i en nazisupertsunami.

När det gäller att tunnlarna skulle ha använts för barnaoffer (barnstolen), orgier (fläckig
madrass) och transport av sexslavar kan man bara konstatera att man väl kan tycka att en rik och mäktig rörelse som Chabad borde kunna kosta på sig lite mer fashionabla
lokaliteter om man är inne på att offra barn – eller för den delen ha orgier. Man väntar sig marmorgolv, tunga oxblodsröda sammetsdraperier och guldkandelabrar. Det vi ser på filmer och bilder för väl mer tankarna till ett läger för migrantromer ute i
Haningeskogarna.

Samtidigt misstänker jag att många personer i den centrala ledningen för Chabad är
tämligen nöjda med de lite stolliga spekulationerna – får då upptas intresset av dessa
spekulationer och andra, bevisbara skandaler där personer i Chabad varit inblandade de senaste 20 åren kommer i skymundan; som penningtvätt åt ukrainska oligarker, eller
kurirtjänster åt drogkarteller … för att ta några exempel.

Det Expo och andra som varnar för förestående pogromer gör är att de tar lösryckta
händelser ur Europas historia, och sammanbinder dessa punkter till en linje som slutar i
Auschwitz.
Och så tar man lösryckta händelser efter andra världskriget och förbinder dem också med en linje som utgår från Auschwitz. Sedan pekar man på linjen och förklarar att den visar att anti-semitismen är nästintill evig, och när den där nyssnämnde ungerske
teaterdirektören får sparken dras linjen givetvis dit också.

Ingen händelse där judar förföljs, förtrycks, avskedas eller landsförvisas får någonsin en annan förklaring än det där allomfattande judehatet som tydligen sedan Jesu dagar påstås ha förgiftat européers sinnen.
Och givetvis var förintelsen ett utslag av monumental ondska – och om jag vore jude och inte jugge, och om jag hade varit ung på 1930-talet och levt i Centraleuropa … då hade jag omgående sökt upp Jabotinsky och de extrema sionisterna och begärt att få ett vapen.

Något annat hade varit totalt irrationellt.

Lika irrationellt är det att i dag betrakta hela Europas historia som om anti-semitism är det som format utvecklingen, styrt skeendet, och som varande den stora faran i dag. Men det är just så Expo samt svenska och västeuropeiska politiker vill att vi ska tänka, vilket innebär att de vill att vi ska sluta tänka.

Kan det rentav vara så att det judiska lidandet innan förintelsen inte var exceptionellt?
Kan det rentav vara så att andra grupper i Europa rönt värre öden innan förintelsen än
vad judarna gjorde, och kan det vara så att en del av dessa grupper också i enorm
omfattning drabbades av folkmord under andra världskriget?

Det är inte så att jag vill förringa det judiska lidandet under de nazistiska förföljelserna –
det var ofantligt. Men jag vill inte stänga av min hjärna och försöka förstå Europas historia med utgångspunkt från detta lidande.

I ett tiotal kommande avsnitt kommer jag att diskutera olika händelser i europeisk historia som anses vara exempel på den allestädes närvarande antisemitismen – och försöka visa att det är något helt annat vi står inför än mordiskt hat mot en folkgrupp som är sammanhållen av sin tro.