Det brinner igen – berättelsen om en pyroman

Den tionde oktober 1984 startade en brand inne i Oles Home Center – en heminrednings och gör-det-självbutik motsvarande Rusta eller Bauhaus – i södra Pasadena i Kalifornien. Butiken totalförstördes av branden och när röken bokstavligen hade lagt sig så stod det klart att fyra människor hade mist sina liv. Flera utredare från södra Kalifornien samlades på platsen för att försöka komma fram till vad som orsakat densamma och kom fram till att orsaken var ett elfel.
En utredare som inte var inkopplad på fallet var dock av motsatt uppfattning. Brandkapten och mordbrandsutredaren John Leonard Orr ansåg att branden var anlagd. Nu var John Orr inte delaktig i utredningen och att han lade sig i utredningen irriterade de lokala utredare som hade ansvaret på plats.

John Orr hade tagit anställning i flygvapnets brandförsvar men hade problem med auktoriteter och ansågs ha en besserwisser-attityd som inte passade in. Själv ansåg han att han var skapad för att leda och inte för att följa. Efter att ha avslutat sin tjänst flygvapnet sökte han jobb hos polisen i Los Angeles. Under uttagningsproven klarade han såväl fysiska som skriftliga tester men ansågs olämplig av psykologutredningen. I utredningen stod det också i klartext att John inte kunde ansöka igen på åtminstone ett par år då han behövde uppnå en högre personlig mognad för att anses lämpad för en ny ansökan.

När jobbet som polisofficer låg utom räckhåll för John såg han som sin enda möjlighet att få använda sig av det han hade lärt sig under sin tid inom flygvapnet att fortsätta inom brandförsvaret. John sökte tjänst hos Los Angeles brandkår och ansökan accepterades och allt som nu stod mellan John och ett jobb som brandman var de obligatoriska testerna. Johns arrogans hade gjort att han var illa förberedd på de tester som skulle utföras. Han var, nu ett par år efter jobbet i flygvapnet, i dålig fysisk form och försökte skylla sina fysiska tillkortakommanden på blåsor i händerna han hade fått av squash-spelande och när de andra rekryterna studerade och förhörde varandra inför de skriftliga testerna så hånade han dem övertygad om att hans tidigare erfarenheter som brandman i flygvapnet hade lärt honom allt han behövde. Resultatet var ett fiasko.

John Orr hade nu misslyckats ännu en gång med att bli polis eller brandman och med fru och två barn att försörja så såg han slutligen sin enda och sista chans att nå sina drömmar genom att söka till brandkåren i Glendale. Av de femtiofem brandkårer som då fanns i Kalifornien var Glendale en av de minst attraktiva och den med lägst löner inom brandförsvaret i hela Kalifornien.
Anstllningen som en enkel brandman bland andra var dock inte tillräckligt för John Orrs behov av att respekt från omgivningen så han tog ett extrajobb som väktare och odlade mustasch för att bli mer lik en polis. Väktarjobbet blev dock till ytterligare en besvikelse för John. Han tyckte att snattarna inte tog honom på tillräckligt stort allvar och hans frustration satte honom i ett antal situationer som urartade till fysiska konfrontationer.

För att få den respekt han tyckte att han förtjänade så använde John sin “G.I. bill” – en förmån för tidigare försvarsanställda – till att vidareutbilda sig inom brandförsvarsarbete och läste såväl kriminalvård som brandvetenskap och började odla ett intresse för skrivande. Tillbaka på jobbet så tog han på sig att skriva om avdelningens arbetsmanualer. Något som alienerade honom från sina kollegor då ingen var intresserad av att få sina arbetsuppgifter allt för väldefinierade. I hemmets vrå började han skriva på en roman.
På 1980-talet beslutade brandkåren i Glendale att de skulle anställa en heltidsutredare för mordbränder, ett jobb som John genast sökte. Då de flesta av hans dåvarande kollegor ansåg att det påminde mer om en polistjänst än brandmannagöromål så var det inte så många andra som var intresserade av tjänsten och när han fick tjänsten hade John Orr nu nått dit han ville i sitt yrkesliv, med möjlighet att få såväl respekt som status.

Branden i Ole’s Home Center startade vid halv åtta-tiden på kvällen och den spred sig snabbt genom lokalen. Bara några minuter efter att branden hade startat rullade de första brandbilarna fram till platsen. Det här var inte den enda branden den här kvällen och vid en brand bara en stund tidigare på kvällen på Albertson’s Market så begärde utredaren på platsen förstärkning av den mest framgångsrike mordbrandsutredaren i distriktet, John Orr.
Som så många gånger tidigare och senare under brandutredningar så tycktes John Orr ha en alldeles särdeles förmåga att hitta ursprunget till bränderna. På Albertson’s Market stegade han snart fram till chipshyllan och förkunnade överlägset för den lokale utredaren på platsen att branden hade startat just där och att den höga halten av olja i chipsen hade varit orsaken till det snabba brandförloppet. När utredaren satte sig i sin bil för att avsluta sin rapport så kom larmet om branden på Ole’s Home Center, bara en bit längre ner på gatan, och han var strax på plats vid branden och noterade att John Orr redan var på plats. John Orr verkade vara på rätt plats allt som oftast. Men vid den här branden så deltog John inte med sin kunskap. När brandkaptenen på platsen frågade John om han hade sin utrustning med sig i bilen så frågade bara John om det var okej att han endast fotograferade på platsen.

De anlagda bränderna i Kalifornen fortsatte och under några ytterst händelserika dagar 13-17 januari 1987 så hade man att ta itu men inte mindre än sju misstänkta anlagda bränder. Vid fyra av dessa bränder hittade man spår av vad man ansåg vara antändningsanordningar. En cigarett som i ena änden med ett gummiband höll en handfull tändstickor på plats. Runt cigaretten och tändstickorna en bit papper och i botten ett mynt. Cigaretten utgjorde en enkel men finurlig fördröjningsmekanism då den gav förövaren tid att ge sig av från platsen innan den brunnit ner till tändstickorna och satt dessa i lågor vilka fick ytterligare hjälp av pappret som tog eld. Myntet tjänade som vikt för att hålla konstruktionen på plats. Ofta placerade vid varor som var högst lättantändliga som kuddar och annat stoppat med material som konstfibrer och olika plaster fick utredarna att prata om “Kuddpyromanen”.

En lokal utredare i Bakersfield noterade att de sju bränderna samtliga var anlagda längs motorvägen mellan Fresno och Los Angeles. Under de dagar som bränderna hade anlagts så pågick det ett tredagars seminarium för utredare för anlagda bränder vid namn California Conference of Arson Investegators i Fresno. Utredaren Marvin Casey kontaktade Bureau of Alcohol Tobacco and Firearms (ATM) för att få hjälp utifrån att utreda om det fanns något samband mellan bränderna och deltagarna på seminariet men hans misstankar tillbakavisades.

Två år senare, dagarna 3-9 mars, så återupprepades mönstret igen. Längs motorvägen mellan Los Angeles och Pacific Grove, där seminariet Symposium IV Arson Conference hölls samma helg. Man fann delar av samma typ av antändningsutrustning som serien av bränder 1987 och började nu att jämföra deltagarna vid de båda seminarierna. Tio stycken personer hade deltagit vid båda tillfällena och en av dessa var John Orr.
Nu samlade man i tysthet in fingeravtrycken från dessa tio personer från den databas med fingeravtryck från offentliganställda med säkerhetsklassning som fanns i Kalifornien och samma ATM som två år tidigare hade avfärdat utredaren Marvin Casey försökte nu matcha fingeravtrycken i databasen med fingeravtryck funna på en av de pappersbitar som återfunnits från en av antändningsanordningarna.

Inget fingeravtryck matchade. Dessutom hade man mycket lite övrigt att gå på. Eftersom den enkla men för ändamålet briljanta antändningsanordningen hade en fördröjning så fanns det få om inga tillförlitliga vittnesmål från de affärer och lokaler som hade satts i brand.
När en serie av bränder med samma typ av antändningsanordning återigen satte igång under 1991 så satte man samman en utredningsgrupp under namnet ”Kuddpyromangruppen” där några få insatta utredare för anlagda bränder tillsammans med utredare från ATM och Los Angeles brandkår för att äntligen få fast den notoriske mordbrännaren.

En fingeravtrycksspecialist sattes på att med noggrannare teknik arbeta fram en tydligare avbildning av det fingeravtryck som man hade och återigen jämföra dessa mot databasen. Nu fick man äntligen en träff. Fingeravtrycket matchade med ett fingeravtryck från databasen, nämligen fingeravtryck från John Orr.
Nu började man under största hemlighet att bevaka John Orrs förehavanden. Man kunde iaktta John när han köpte de saker som han behövde för sin antändningsanordning och mest misstänkt i detta var att den uttalade antirökaren John Orr köpte cigaretter av samma märke som de som använts vid de anlagda bränderna.

John Orr hade nu avslutat manuskriptet på den roman han hade arbetat på sedan han vidareutbildade sig. En roman om en seriemordbrännare och dennes tankar och liv. Romanens huvudperson Aaron Stiles – vilket för övrigt också är ett anagram på ”I set LA arson” – anlägger bränder som gör honom sexuellt upphetsad och efter bränderna åker han hem och onanerar. I originalmanuskriptet så använder huvudpersonen också samma typ av antändningsanordning som de bränder i Kalifornien som man nu hade plågats av i många år. Lika många år som de åtta år som huvudpersonen i John Orrs manuskript. I den sista versionen av manuskriptet hade John ändrar en aning i detaljerna.

Utredarna arbetade hårt för att komma över Johns manuskript då Johns försök att få den publicerad hade gjort dem uppmärksamma på dess existens. Under tiden som utredningen fortlöpte så dök plötsligt John upp oväntat vid en brand vid filmbolaget Warner Brothers studioanläggning.
Nu kunde man med hänvisning till allmänhetens säkerhet inte vänta längre utan var tvungna att ingripa. John Orr greps och anhölls strax efter klockan sju på morgonen 4 december 1991.

Vid husrannsakan av Johns hem och bil fann man i en väska ett paket Camel utan filter tillsammans med två askar tändstickor, en cigarettändare och en påse med gummiband och små papperspåsar. Man fann också videoupptagningar med diverse bränder uppenbarligen inspelade av John Orr själv, samt två utkast till hans manuskript till boken ”Ursprungspunkten”. I bokmanuskriptet så fick utredningsgruppen detaljer om bränder som man tidigare inte hade satt i samband med John Orr och när utredningen var klar så uppskattade ATM att John anlagt över två tusen bränder. Än mer komprometterande material än vad man hittade i manuskriptet till boken fann utredarna i de brev som John hade skrivit till olika utgivare som han försökte sälja in manuskriptet till där han för att förklara bokens unika insikter gav detaljerade detaljer som avslöjade detaljer som endast gärningsmannen kunde känna till.

Efter en rad rättegångar dömdes John Orr 25 juni 1998 av en jury i Kalifornien till skyldig på samtliga fyra mordanklagelser för de som avled i branden på Ole’s Home Center i Pasadena 1984. Han dömdes också som skyldig till 20 av 21 anlagda bränder han åtalades för. John Orr avtjänar nu fyra samtidiga livstidsdomar och ytterligare 21 år i fängelse för mordbrand.

Den i dag 72-årige John Orr har styvnackat fortsatt att hävda sin oskuld. Han anser att han är fälld uteslutande på indicier och att likheter mellan hans romanmanuskript och verkligheten kommer sig utav att han är en utredare med mångårig erfarenhet av utredningar av anlagda bränder och mötet med mången mordbrännare.
Den enda punkten där John Orr har ändrat sig på är orsaken till vad som utlöste branden på Ole’s Home Center den där ödesdigra dagen 10 oktober 1984. Efter att i alla år envist framfört åsikten om att det var en anlagd brand och att de ansvariga utredarna på plats hade fel om att det var en brand som orsakades av ett elektriskt fel så har John efter att ha blivit dömd för branden omvärderat det hela. Han är nu ihärdig i sin övertygelse om att branden orsakades av ett elektriskt fel och att de lokala utredarna hade rätt.