Fröken Snusk är punk på riktigt

En mullig ung kvinna i rosa balaklava som sjunger “Rid mig som en dalahäst” och som senaste tiden ständigt figurerat i tidningsartikel efter tidningsartikel för allehanda oegentligheter. Inget poserande med antikommersiella budskap samtidigt som man drömmer om att sälja. Däremot ett oblygt flörtande med raggarkulturen och EPA-dunk. Två företeelser som ingen inom någon annan del av populärkulturen vill förknippas med.
Utkastade från Spotify för fusk med streamingförfrågningar. Utkastad av musikdistributören Amuse, som låter artister ladda upp musik till olika plattformar och polisanmäld av Ljungby kommun för att ha sålt snus utan tillstånd under en konsert på juldagen.
Vill man ha ett slutgiltigt bevis på att folkpartister egentligen är vänster är det bara att småle åt deras trötta rop på att sparka ut Fröken Snusk från melodifestivalen. De låter som de är redo att starta en ny alternativfestival på samma sätt som de allra vänstraste tomtarna gjorde på 70-talet. Folkpartister (eller vad dessa hem-och-skola-typer nu kallar sig i dag) hatar också allt som är kul.

Att fokusera på köpstarka grupper som ses på med nedlåtande blick av varje musikrecensent med självaktning är naturligtvis genialt. Det är ju inte första gången det görs. Tore Skogman skrev ju inte de låtar han skrev för att vara svår, obskyr och äkta. Gänget bakom (läs Rasmus Gozzi) Fröken Snusk har nog noga studerat sin Bert Karlsson-bibel innan och under resans gång.

Det finns inget begrepp inom populärmusiken som är slitet till den milda grad som “äkta”. Vad som är äkta eller inte är en pseudodebatt bland osäkra fans som desperat vill tillhöra ett sammanhang och ge sig själva ett större värde än de ännu förtjänat.
Populärmusik har inget högre konstnärligt värde. Populärmusik är och har alltid varit till för att konsumeras. Populärmusik är per definition kommersiell. Sedan kan artisterna låtsas allt de orkar. Det förändrar ingenting.
Kan du svälja det pillret blir också populärmusiken roligare och enklare att konsumera och låta sig roas av.

Fröken Snusk är rolig och oförarglig men skapar lika mycket upprördhet som en gång i tiden blå och gröna mohikan-frisyrer eller utsvängda jeans ännu tidigare. Att sälja t-shirts och annan merch på en domän som heter luder.se adderar bara till smaklösheten och även till leken med omgivningens bestörtning, naturligtvis.

Populärkultur är konsumtionskultur. Den som vill stämpla den som sämre på grund av detta är antagligen mest orolig över hur han eller hon ska uppfattas av omvärlden. Just nu är Fröken Snusk symbolen för det som upprör de tröttaste och stelaste människorna. Kul och bra.

Att sedan helt oblygt upprepa låttiteln “Rid mig som en dalahäst” med sin senaste låt “Rid mig som en Hollywoodfru” är naturligtvis helt rätt väg att gå. Att mjölka kon tills den är torr och samtidigt ge sig på den ovärdigaste formen av glorifierad lyxprostitution som vi har i samhället. Det är mer punk än någonsin “Mona Tumbas Slim Club” av Ebba Grön.