Svensken – en hårt arbetande mystiker

Det blev inte så mycket av det där med att riva ned statyer av Carl von Linné för några år sedan. Kanske blev för kallt – eller för regnigt – för dem som hade kommit på den märkliga idéen.

Kraven restes i märkliga miljöer? Alla dessa individer, nyss hitvandrade från kulturer där slaveriet fortfarande lever, från länder där man sedan tidernas begynnelse delat in människor i lägre och högre stående raser, från områden där man handlat med slavar i årtusenden – och fortsätter med det trots att vi européer upphört med sådana aktiviteter.

Nu ansåg representanter för dessa kulturer att slaveri och rasism var Carl von Linnés fel, de menade att han lade den vetenskapliga grunden.

Man kan undra på vilken grund den omfattande slavhandeln i Afrika vilade under alla de sekler som föregick Carl von Linnés vetenskapliga arbete.

Men det var pinsamt tyst från det officiella Sverige i denna fråga.

Få trädde fram och sa: ”Men kan ni då hålla käft. Linné är en av de stora ljusgestalterna i vetenskapen. Här rörs inga statyer. Möjligen ska vi resa några till. Större.”

Men av överhet och det officiella Sverige var förstås egentligen inget annat att vänta än tystnad.

Dock – vi andra bör påminna oss själva om att Linné i sin gärning förkroppsligade något mer än ett idealiskt förhållningssätt till vetenskap.

Fransmannen André Bellessort fångade det väl i den bok han skrev efter sin resa i Sverige de första åren på 1900-talet:

”I dessa dagar resa svenskarna omkring i alla länder för att samla de spridda blad, som för kompassens alla vindar flugit bort från Hammarby. Deras dyrkan af Linné har något ändå starkare och innerligare än en nationell hjältedyrkan. De älska sig själfva i och genom honom och känna sig desto mer svenska, ju mer de närma sig honom. Män, sådana som Rudbeck, Swedenborg, Bellman, Tegnér, ha endast gifvit uttryck åt enstaka sidor af den svenska själen, själfkänslan, mysticismen, sinnesnjutningen, det sjukliga svårmodet, och de ha gjort det så våldsamt, att bilden förvridits i deras spegel. Hos Linné däremot finnes den mest harmoniska jämvikt, som denna svenska själ någonsin lyckats nå. Jag vet ej, om han lämnat någon enda blomma i sitt land utan namn; men det vet jag, att han lyckades ge sitt folks alla goda egenskaper ett ärofullt lif.”

För Bellessort är alltså Linné någon som kan bli en stor vetenskapsman därför att han innesluter och förkroppsligar allt det bästa i den svenska folksjälen. I några intressanta passager jämför Bellessort den svenske vetenskapsmannens mentalitet med franska forskare och lärde män.

”Linnés religiositet gränsade till mysticism. Han följde och begrundade på jorden spåren af en ofattbar och oändlig makt. Han satte darrande sin fot i Guds egna fotspår och hej- dade sig stundom ”gripen af yrsel”. 

Äfven vår Pasteur bekänner för oss, att han ” i det oändligt lillas stora natt” erfor en sådan själens svindel. Men tonen är annorlunda. Svenskens yrsel blir hos fransmannen till ”en stingande ångest”. Hans förnuft förskräckes, ”han är helt nära att bli gripen af Pascals sublima vanvett”. Linné känner ingen sådan förskräckelse. Hans yrsel skingras som ett lätt rus. Han går och botaniserar på sluttningarna af Tabor. ”

Det lugn och det jordnära, nästan kyliga, som Bellessort ofta noterar som drag i den svenska folksjälen gör att ”yrsel” bekämpas med än hårdare arbete, här finns inte plats för ”sublimt vanvett” och ”stingande ångest”. Visst har svensken en dragning åt det mystiska, men det hanteras med flit, svett, ordning. Det driver person och nation framåt.

Så är det väl inte riktigt beställt längre med den svenska folksjälen.

Just därför är det väl värt att läsa Bellesorts ”Sverige” – som en påminnelse om vad som riskerar att gå förlorat i denna tid av galopperande galenskap.