Förlamande kultur

VAD VAR DET JAG SA … JAG SÅG DET KOMMA … tänkte jag när jag såg svt-nyheternas inslag om att The Hives haft konsert i Venezuelas huvudstad Caracas. Budskapet var att detta var något fint. Per definition blir det ju fint eftersom The Hives är ett svenskt band och det ständigt tjatas om hur de är en produkt av den kommunala musikskolan.

Det här var också den första spelningen av ett utländskt band på tio år. Här fanns ett budskap till: det börjar bli bättre i Venezuela eftersom utländska rockband får framträda.

Klen tröst för de 7,3 miljoner människor som flytt misären och våldet i hemlandet under de senaste 20 åren. Förväntas vi tro att de sittande i exilens kåkstäder ska säga till varandra: ”Hördu, The Hives spelar i Caracas i nästa vecka. Ska vi återvända hem?”

I den där konserten löper två utvecklingslinjer ihop.

För 17 år sedan talades det om och om igen på svenska kultursidor och i svensk politik om det kulturella undret i Venezuela. Miljarder satsades på att lära barn i slummen att traktera instrument.

Själv var jag inte ens måttligt imponerad utan förklarade i en krönika i Metro att:

”Visst tycker du att de är näpna, de små indianbarnen från Venezuela som de senaste veckorna visas upp i reportage på svenska kultursidor. De står där i nystärkta vita skjortor och ser med stora ögon in i kameran. Krampaktigt håller de sina violiner eller cellor som om det var livbojar som ska hålla dem flytande så länge att de kan lämna livet i den slummens arkipelag av kåkstäder som omger huvudstaden Caracas. 

Gustavo Dudamelbidrar till uppmärksamheten; han är nybliven chefsdirigent för Göteborgs symfoniorkester och tillhör de mer än en miljon elever som fostrats i den unika statliga venezuelanska musikskolan FESNOJIV. Skolan har också egna verkstäder, där barnen lär sig att reparera och bygga instrument. 

Men vad Venezuela behöver är inte instrumentmakare — det är ingenjörer, svetsare, sjukvårdspersonal, rörmokare, elektriker och naturvetare som kan bygga upp samhället. Förutsättningarna finns ju — men i dag importeras 60 procent av landets konsumtion, och det är enbart möjligt på grund av höga oljepriser. Vad händer när oljepriset går ned? 

Trots att Hugo Chávez ökat de offentliga utgifterna till mer än en tredjedel av BNP har inte arbetslösheten minskat nämnvärt. Fortfarande arbetar 40 procent i den informella sektorn med gatuförsäljning, investeringarna är få och infrastrukturen verkar inte ha åtgärdats sedan försommaren 1871.”

Den venezolanska satsningen användes – och används för att försvara och förklara – liknande satsningar i Sverige.

Och i Sverige har avindustrialiseringen fortgått, tågen går inte i tid, men knarkleveranserna från orten till innerstaden är däremot punktliga. De styrande bryr sig inte om att färre och färre kan läsa eller skriva begriplig svenska, eller logiskt analysera ett problem de står inför – de saknar både förmågan att tänka … och den kunskapsbas de har att utgå från finns lagrad på TikToks servrar.

Men vad gör väl det säger de styrande … det finns ju ett ”svenskt musikunder”. Volvo är inte längre svenskt, men det finns ett ABBA-museum som besöks av folk från Australien och The Hives får spela i Venezuela.

Det sägs att man ska undvika att säga ”… vad var det jag sa …”. Det anses förmätet.

Däremot anses det att uttalanden med innebörden ” … jag såg det inte komma … ” vittnar om självinsikt och ödmjukhet.

Fast det enda det vittnar om är att personen är bärare av en dumhet ingrodd i varenda synaps – han eller hon saknar förmågan att tyda skriften på väggen.

I volymen ”Ljus över landet” finns alla mina krönikor i tidningen Metro samlade. 

800 sidor. 

Oftast hade jag rätt i mina förutsägelser. Det var inte svårt att se hur Sverige skulle se ut om två årtionden om inget gjordes.

Men ingen av de styrande fick tummarna ur, de var stadigt placerade mellan skinkor som var lätt svettiga av det ständiga sittandet på resultatlösa möten.

Samlingen är försedd med noter till varje krönika – där diskuterar jag utvecklingen sedan texten skrevs – och det finns ett omfattande register.

En utmärkt samling att ha till hands varje gång någon säger ”… vi har varit naiva. Vi såg det inte komma”.

Boken köper du här i vår bokhandel.