Jan Myrdals underlighet och fixering vid underliv – så formade han de flesta svenska författare och kulturarbetare – fast de inte förstår det

Detta är ett utdrag ur förra veckans nyhetsbrev. I nyhetsbrevet finner du förutom kulturbevakning, intervjuer och debatt också vår Super-Kultur-Quiz där du kan vinna böcker, exklusivt för prenumeranter. Prenumererar på nyhetsbrevet gör du längst ner på den här sidan. Naturligtvis är det gratis.

Mycket länge pågick en diskussion i den mer maoistiska delen av vänstern om storleken på Jan Myrdals könsorgan. Framförallt Robert Aschberg och Jan Guillou spred ryktet. ”Som en snabel”, hävdade Aschberg efter en blöt kräftskiva där han i buskarna bevittnat hur Myrdal tömde blåsan.
Eftersom den mer eller mindre maoistiska rörelsen präglades av ständiga inre motsättningar uppstod snart en falang som hävdade att det snarare var så att Myrdals utrustning var mindre än genomsnittet, både på längden och bredden (och den falangen var förstås sedan tidigare kritisk till Myrdal).
Det är mycket möjligt att den här debatten fortfarande pågår fast den inte når mina öron, men i de mer offentliga trätorna om Myrdal är det helt andra frågor som numera dominerar.

Nyligen utkom en ”De hemliga breven”, en bok som bygger på tidigare icke publicerade brev mellan Jan Myrdal och föräldrarna Gunnar och Alva. Framför är det breven mellan Jan och Alva som är intressanta.
Här framträder bilden av en Jan Myrdal som – långt efter det att han borde blivit självständig – kräver att bli ompysslad av föräldrarna, och det går så långt som att de till och med låter uppföra en villa åt sonen; som dock inte är nöjd utan klagar på frånvaron av utrymme både för böcker och bil.
Kritiker har hävdat att breven ger en ny, och annorlunda bild, av Alva än den Myrdal skapade i sin barndomstrilogi.
Men är det verkligen så? Bilden av en mamma Alva som iskallt studerar barnet Jan för att samla fakta som kan användas när samhället byggs om går utmärkt att förena med en hönsmamma som behandlar den vuxne Jan som ett barn.

Den sociala ingenjörskonsten kom till slut att handla om hur staten skulle överta det mesta av det personliga ansvaret från individen, och att staten skulle gripa in och bygga en kåk åt Jan&Gun var väl kanske att begära för mycket, alltså fick Alva&Gunnar gripa in.
Problemet med den bild Jan Myrdal levererar av sig själv är inte att den är kanske är lögnaktig när det gäller relationen till föräldrarna under barndomen – problemet är att han aldrig förmår lämna barndomen bakom sig. Han förblir innesluten i 13-åringens känsla av att ”… ingen ser mig, ingen förstår mig. Alla är dumma.”

Och det där bär han med sig resten av livet. Fysiskt kom han att lämna puberteten, men inte mentalt.
Ibland målas det upp en motsättning mellan Jan Myrdal och den typiska nutida svenska författaren.
Myrdal beskrivs då som den genompolitiserade skriftställaren, medan dagens författare är självupptagna, och skriver bara om de egna själsliga våndorna, brusten kärlek, usla föräldrar och omgivningens oförståelse.

Men det är svårt att tänka sig en Alex Schulman, en Eric Rosén, en Johanna Ekström, en Andrew Walden … och så vidare – utan Myrdals barndomstrilogi. Förvisso hade skildringar av egen eländig barndom förekommit tidigare – men aldrig i så brutal form. Myrdal talade om att ”öppna dörrar” i sitt skrivande och att därefter ”kliva in i rum”. Det har blivit rätt många som klivit in i de där rummen, och som ser sina egna barndomsupplevelser som något alla måste ta del av, så att vi får veta hur illa de behandlades.
Och samtidigt som nutida svenska författare är fixerade vid sig själva i Myrdals efterföljd så angriper de Myrdal för diktaturkramande. Det finns en årlig begivenhet då de alla ska redovisa sin avsky för Myrdal och den inträffade i år förra helgen då Leninpriset som vanligt delades ut. Denna gång till Karl Ove Knausgård. Eftersom Knausgård är älskad av de flesta författare och läsare – och inte urskuldade sig när han tog emot priset – blev det inte så mycket offentlig kritik i år. DN tryckte till och med Knausgårds tacktal; i vilket han förklarade hur mycket ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” hade betytt för honom.

Det är något mycket märkligt med den boken. Många intellektuella viftar likt Knausgård med den och förklarar hur viktig den varit för deras utveckling, och uttrycker sin tacksamhet till Myrdal. Det ger lätt intrycket av att de aldrig läst Myrdal ordentligt.
”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” är en enda lång plädering för att man som intellektuell ska fokusera på – och skildra och förklara – de stora frågorna, typ svält, krig, förtryck och låta det personliga stå åt sidan. Barn, ens partner och vänner – för att inte tala om föräldrar – är mycket mindre viktiga än ”uppdraget”. Rent av oviktiga vid en jämförelse.

Men det står i total motsättning till den självupptagenhet Myrdal själv uppvisade i sina verk under sina sista 30 år i livet. Där är det ett sanslöst ältande av hans förhållanden med kvinnor.
I ”Ett andra anstånd”(2019) lägger han stor vikt vid vilka kvinnor han lägrat, hur han lägrat dem (”… jag organiserade hennes orgasm”), vilka han bedragit och vilka som gjort honom till hanrej. Jag har vissa besvär med denna öppenhjärtlighet, denna vilja att berätta allt; och det beror inte på någon större prydhet. Det beror mer på att jag har svårt att fördra falskhet och förvirrade beteenden. (Att Myrdal utmålade sin tidigare hustru Nadja Wiking som ett fnask var vad som slutligen fick deras son Janken Myrdal att ta fram de brev som nu är underlag för den nyss utgivna ”De hemliga breven”.)

För några år sedan dök åter frågan om storleken på Myrdals organ upp under en middag jag deltog i. En person som ansåg sig vara mer bekant med Myrdal än de flesta hävdade att ett bevis för storleken på organet var att Myrdal aldrig dansade, förklaringen var typ: ”Men det förstår ni väl vad som kunde hänt om Myrdal började bli kåt”. Personen ifråga hänvisade till en passage i Sidenvägen där Myrdal beskriver hur han under en fest i ett autonomt kazakiskt område i Kina vägrar dansa trots otaliga uppmaningar från värdfolket. Myrdal skriver om hur han aldrig under några som helst förhållanden kan tänka sig att dansa.

Efter middagen kom jag att leta reda på avsnittet. Och det stämde. Myrdal vägrade att dansa. Men det är tillfället som är intressant. Festen är en tillställning som det kommunistiska partiet ordnat för att bryta ner den muslimska kulturen hos invånarna i området. Islam gillar liksom inte riktigt pardans – alltså ska det pardansas till muslimerna börjar tänka på annat än Muhammed. Myrdal förklarar att han finner detta vara en alldeles utmärkt politik – bort med efterblivenheten. Även om han alltså inte själv dansar – men han är ju redan upplyst.
Man kan jämföra detta med Myrdals reaktioner under fatwan mot Salman Rushdie och attentaten efter Satansverserna. Då förklarade Myrdal att muslimers reaktioner var fullt begripliga – och riktiga. Islam skulle försvaras.

Alltså.
Ibland var det bra att angripa islam.
Ibland dåligt.
Det hela berodde bara på vilken position Myrdal tyckte han behövde inta för att få uppmärksamhet.
Så vi behöver definitivt läsa Myrdal. Kanske inte så mycket för att förstå världen och historien, som för att förstå vilka mekanismer som styr svenskt kulturliv i dag – och sedan länge.