Polisbrutalitet

Vår framtid byggs upp den grund som är vår barndom. Den tiden i vårt liv som ska ge oss glädje men som vi aldrig kan återuppleva hur mycket vi än önskar.
Det är den perioden av det mänskliga livet då vi kan lära en växande människa vad som är rätt och vad som är fel.

Tidigt i ett barns liv, börjar barnet att använda de ord som de hör -repeteras – gång på gång – från de vuxna. Född i Kenya, där vi har olika stammar med olika språk, får vi lära oss de två officiella språken swahili och engelska tidigt. Det är de språk vi lär oss i skolan och som alla institutioner använder.

Det första ordet på engelska jag lärde mig var “loitering“, följt av “handle“. Många skulle nog undra varför ord som “mommy“, “daddy” eller djur och namn på frukter som barn brukar lära sig i tidig ålder – inte var de första vi lärde oss på detta språk?

När jag skriver detta har jag suttit i lägenheten utan att gå ut i drygt tre dygn på grund av pågående politiska protester mellan sittande regering och opposition. Folk protesterar mot de ökade levnadsomkostnaderna och regeringen visar att man inte tänker tolerera protesterna.
Oppositionen anser att strejker är vår konstitutionella rättighet. Regeringen anser det olagligt och detta har lett fram till gatustrider mellan polis och medborgare.

Kenya är också ett land med politisk splittring med grund i etnicitet. Min egen stam “Luo” har aldrig varit representerade av en president. Vår kingpin Raila Odinga har förlorat fem val och vi Luo är övertygade om att det handlar om fördomar mot vår stam. Att man tycker att vissa stammar är bättre än andra.

Luos är också kända för sitt motstånd och att vi slåss för det vi tror och önskar oavsett utgång som förväntas. Vi har i så många år känt att vi hamnat utanför och att våra behov och önskemål inte lyssnats på i många många år.
Jaramogi Odinga, Railas pappa, var också en frihetskämpe.

Det har varit upprepade tillfällen där Luos har blivit under politiska skärmytslingar. Det är ingen skillnad den här gången heller. Brott mot mänskliga rättigheter är vardagsmat under politiska protester. Luo-mäns könsorgan har stympats för att håna oss för att våra män inte är riktiga män – vi omskär inte män som andra stammar.
Istället avlägsnas de sex mittentänderna i underkäken. Vi har alla olika riter för passagen från barndom till vuxenliv.
Det har också alltid varit konflikten mellan oss och andra stammar om makten. Dels att de inte anser våra män vara riktiga män – sådana som kan styra – och att vi är för stolta.

Många fick uppleva grymheter och våld under protesterna. Polis gick från dörr till dörr och straffade människor – oavsett om de deltagit i protesterna eller inte. Grannar blev slagna och arresterade för brott de aldrig begått.
Det för oss tillbaka till hur jag växte upp och vad jag trodde att en polis var och vilken funktion de hade – vilken roll de spelade i samhället.

Den primära uppgifter att upprätthålla lag och ordning existerade aldrig som en polisuppgift i min barndomsvärld. Allt jag visste var att man skulle frukta polisen och om man råkade stöta på en så skulle man springa för allt vad tygen höll. För mig var de inte lagen – de stod över lagen.
Det var det yrke som jag som barn trodde var det bästa eftersom det alltid var pengar inblandade och din makt var så stor att om någon kom i din väg kunde du alltid bura in dem eller skjuta dem. Man kunde skaffa vad man ville utan att arbeta för det.

Hur kunde jag tro detta? Helt enkelt för det jag själv kunde se att de gjorde mot människor. Det var under president Moi och Kenya höll på att gräva ner sig i rå korruption och det fanns ingen strukturerad konstitution som idag. Det saknades självförtroende krafter att belysa problemen .
Polisen gav sig alltid på de svagaste, även nu när vi har haft protester, och de som bodde i slummen var rättslösa. Keloleni, min hemby var slum…så jag fick se allt.

Polisen hade en bil som de gav smeknamnet “Mariam” och käpparna de använde för att piska folk med kallade de för “nyaunyo“. Nyaunyo är swahili och betyder “hissen” – den gick upp och ned.
Jag påstår inte att det inte begicks brott i vårt grannskap som polisen behövde stävja, vilket de också gjorde, men de arresterade utan urskiljning. Brottet som de arresterade folk för oftast var “loitering“. Arresteringarna kunde ske närhelst under dygnets timmar och brottsrubriceringen nästan alla hade gemensamt – om de nu inte planterade marijuana på dig – var “loitering“. Det var så vanligt att det blev det första ordet på engelska jag lärde mig.

De kunde välja vilken dag som helst att genomföra en allmän genomsökning av ett område. Utan fullmakt. “Msako“-kvällen innebar att polisen rullade in i grannskapet, uppstigna på sina bilar och beväpnade med vapen och “nyaunyo“, för att sedan ge sig på alla som befann sig i närheten…”hissen” fick gå upp och ner. Hade man tur så fick man inga böter på plats men oftast så fyllde de flaken på bilarna med dem som inte hade ID-handlingar på sig. Loitering. Eftersom dessa räder oftast genomfördes mellan klockan åtta och nio på kvällen så de som greps var ofta människor som var på väg hem från jobb och affärer och de som stod vid vägkanterna och försökte sälja sina varor.

De som drabbades hårdast var de som hade små affärsverksamheter. De trakasserades. De fick alla sina pengar och varor beslagtagna – för att aldrig mera återses – och fick de för sig att göra motstånd så hotades de med arrestering. Piskade blev de i vilket fall.
Det värsta var vad de gjorde med våra hem – det som lärde mig mitt andra ord på engelska, “handle“.
Idag skulle jag snarast kalla det för husarrest.
Ingen fick lämna sina hem under “msako“-kvällar. Polisen knackade på dörren och sparkade sedan in dörren för att du inte skulle hinna öppna frivilligt. Sedan fortsatte piskandet från utsidan under tak. Efter det följde alltid att de vände upp och ner på huset tills vi som bodde där alla var samlade tätt ihop i ett hörn av huset.
De krävde att få se kvitton på all elektronik i hushållet. Kom ihåg att dessa kvitton krävde de alltså att få se efter att ha röjt omkring och tömt varje låda, varje skål, varje möbel i hela huset – plus att att du var förvirrad och rädd efter att precis ha blivit piskad.

Du fick aldrig tid på dig att försöka leta fram några kvitton innan utlåtandet föll, “handling stolen property” – häleri. Sedan bars allt ut och lastades på deras bilar för att försvinna för alltid.
De lämnade aldrig utan att ha informerat oss om att vi kunde hämta ut tillhörigheterna mot uppvisande av kvitton nästa dag. De som provade detta gjorde det bara en gång. På polisstationen krävde de alltid namn på polisen som beslagtagit tillhörigheterna – vilket vi naturligtvis inte hade. Så de kunde lugnt fortsätta närhelst de ville.

Vi krävdes allt som oftast på ID-handlingar och födelsecertifikat. Särskilt viktigt var detta om du inte var fyllda 18 år. Ingen av oss hade råd med de handlingar polisen krävde naturligtvis. Mina kusiner var storväxta och hamnade ständigt i problem med polisen.
Polisen anklagade dem för att ljuga om sin ålder. Mina kusiner föredrog oftast att bli arresterade och körda till polisstationen. Polisen letade aktivt efter olika sätt att arrestera fler människor. Alla som arresterades kunde anklagas för att hantera stulet gods – för att få det beslagtaget. Eller det vanligaste – loitering – vilket var ett mindre brott och inte ledde till åtal. Du betalade böterna direkt på polisstationen och släpptes sedan fri igen.

En av poliserna i området var känd för att vara en “kvinnokarl“. Hans metoder för att få kvinnorna att göra vad han ville var helt enkelt att trakassera dem. Den kvinna som inte gav honom vad han ville ha direkt råkade ut för ständiga arresteringar – tills de gav upp.
De fick alltid som de ville och de var under många år omöjliga att komma undan. Oskyldiga dödades och människor med mycket pengar kunde använda polisen för att röja konkurrenter och misshagliga personer ur vägen.
Det var en handfull av rika och framgångsrika män som mer eller mindre i praktiken ägde polisen. De kunde alltid betala för att slippa arresteringar eller för att få andra arresterade. Polisen fyllde sina fickor.

Jag växte upp i tron att den straffrihet var validerad av samhället. Den makt som polisen hade gjorde mig både förbryllad och fascinerad på samma gång.
Idag kan vi tacka en ny konstitution för förändringarna. Det finns nedskrivna tydliga förhållningssätt för all myndighetsutövning och bekräftar relationen mellan medborgaren och myndigheterna. Teknologiutvecklingen och sociala medier har hjälpt till att föra utvecklingen i rätt riktning. Vi kan dela information och skaffa kontakter som försvårar missbruket av makt.
Korruptionen och maktmissbruket har inte försvunnit helt i Kenya men vi har fått en röst och organisation att hantera det som drabbar oss. Som medborgare vet vi nu om våra rättigheter och var och hur vi kan söka hjälp.

Ett bra exempel har de oroligheter vi nyligen hade här under protesterna och demonstrationerna. Mycket av sammandrabbningarna filmades av medborgare och media. De handlingar som varit över gränsen har fördömts och en hel del människor kommer att hållas ansvariga för sina handlingar. Kenyaner laddade upp filmer och bilder på sociala medier för att uppmärksamma världen på vad som hände. Detta tyder på ett större självförtroende. Vi har fått en möjlighet att fatta bättre beslut idag.