Punken dog värdegrundsdöden!

Punkens definitiva självmord har fullbordats och det är ingen vacker syn. Ihjälkramad av värdegrundens samförstånd och att alla är lika och allas lika värde. För om alla är lika och lika mycket värda behöver vi inte bry oss om någon.
Efter genomgången medelålderskris med allt det medför är jag äntligen tillräckligt gammal för att inte bry mig om vad omgivningen tycker och tänker mer än att kunna föra mig i sociala sammanhang. Om ens det. Jag är nu tillräckligt gammal för att vara punk och upptäcker till min förfäran att den samtida punken kom till världen utan puls, dödfödd.

När jag steg in i tonåren upptäckte jag den svenska punken. Det var Ebba Grön och KSMB som gällde från början. Tidigare hade jag mest lyssnat på hårdrock men punkens protest mot samhällets uppenbara brister väckte någonting nytt. I och med mitt första sommarjobb och att behöva kliva upp 04:20 på morgonen för att ta mig med tunnelbanor, buss och en rejäl promenad till mitt jobb slets jag mellan den nyväckta känslan av att tjäna mina egna pengar och vetskapen om att jag var född in i ett system som försökte hålla mig fast för alltid.

“Den totala makten, den totala kontrollen
Det totala totalitära
Jag snyftar tyst, jag får inte gråta
Det skulle de aldrig förlåta
För på avstjälpningscentralen
Råder tystnad och full kontroll
På avstjälpningscentralen
Spelar ingenting längre nån roll“
ur Mental istid, Ebba Grön

Protesten växte sakta fram inom mig och punkens texter var min ciceron på vägen mot att kunna uttrycka det jag tidigare bara känt som en illavarslande känsla. Något var fel. Nu kunde jag sätta ord på det.
Den där konsert-helgen på Skeppsholmen i maj 1982 lärde mig om hur musik kunde upplevas med varje organ i kroppen. Starkare och mer totalt än från högtalarna i pojkrummet hemma i förorten. Ebba gick ut som nionde band samtidigt som skymningen föll. Roddarna gick ut och tejpade upp svarta fanor på vardera sida av scenen och ut kom en vitklädd Thåström och öppnade med Steppenwolfs gamla klassiker “Born to be wild“. Och vild blev jag.
Den riktiga käftsmällen kom med nästa och också sista bandet. KSMB skulle splittras och gå skilda vägar. Det här var sista spelningen innan deras dubbelkväll på Kamraspalatset senare samma månad. Vad KSMB saknade mot Ebba på skiva tog de igen med hästlängder på scenen.

”Du suger – jag väljer
Du tvingas – jag själver
Jag skäms över mig själv
Och över alla som jag har köpt
Jag älskar att hata
Du hatar att älska
Det gör mig ingenting, för ingen älskar och bryr sig om mig”
ur Snopprock, KSMB

Johan Johansson gick från att vara trumslagare i KSMB till att bända strängar och sjunga i Strindbergs. Jag såg alla konserter med Strindbergs jag bara kunde. Min lillebror hittade den engelska punken och täckte av den delen av skivsamlandet. Det gällde att dela upp gracerna, det fanns inte mycket pengar till vinylskivor. Sex Pistols, UK Subs och inte minst The Exploited som var en fullständig explosion av ilska som måste ut. Ibland knappt verbaliserad.
Efter bara några år började intresset svalna. Redan när jag började lyssna på punk spejades “Punken är död” på betongväggar och på tunnelbanor.
Ebba Gröns andra platta var en Ska-platta och tredje albumet? Ja, den spelas ju på populärradion än i dag. Inte mycket punk var kvar. Popen åt upp punken.

Punken har försökt återuppstå många gånger och har på vissa sätt lyckats. Det är en genre som har sina följare. Precis som hårdrocken blev en etablerad musikgenre lyckades punken hänga med i bakvattnet. Nu har punken något av en renässans men något from den ursprungliga punkvågen saknas.
Ett par av mina bekanta som följer musikscenen långt mycket mer intensivt än jag själv har under en tid börjat prata om olika nya punkband och går på konserter mest hela tiden. Jag tänkte att jag skulle botanisera lite i den senaste punkscenen för att se om det finns några bra, unga och arga band där ute.

Vad som möter mig är veganskt, hållbart och fullständigt menlöst. Att punken är vänster goes without saying, men att den ska vara menlös och vattenkammad är ett misslyckande. Att ha blått hår och näsring chockade på 1970- och 80-talen men i dag får alla vara som de är och om det inte längre chockar och är stötande är meningen med det borta. Det är ett mode bland andra moden och fyller ingen mening.
Då hittar jag en podcast som spelar det som de nya banden skickar in till podden själva. Jag tänker mig att det är en bra väg in i den stökigare och mer politiska delen av punken. Sagt och gjort, jag laddar ner de två senaste avsnitten av Döda katten. Ett namn som hade varit provokativt för många många år sedan men som nu används för att skapa en söt logotyp.
Det första avsnittet jag lyssnar på har en gäst som heter Frida Ståhl och hon är basist i ett band som heter The Baboon Show och det jag kan få ut av samtalet är att det handlar mer om framträdandet än om något som helst budskap. Punken har blivit innehållslös. Men skam den som ger sig. Det kan ju inte vara till den gard innehållslöst som det vid en första anblick verkar?
Tygkassar och näsringar kanske bara skymmer sikten för mig men det är onekligen svårt att se annat än att punken i dag är en kryddsvag tillbakablick från människor som inte var med från början. Nästa avsnitt sparkar igång med en låt som heter “Dancing with Joey Ramone” med Amy Rigby. Det är ingen punklåt. Det är en poprock-dänga med en punkreferens, framförd av en singer-songwriter.
Punken verkar uppenbarligen ha slätats ut av värdegrundskonsensus och har tappat all protestrelevans fullständigt. Hur skapar man det där chockvärdet som punken en gång i tiden gjorde när den sprang till ytan i ett DDR-grått Sverige och ett arbetarstrejkernas England på 1970-talet i ett värdegrundsträsk som nutiden?
Svaret verkar vara att det gör man inte. Man behåller attributen men tömmer ormen på gift.

Kvar är svordomar och könsord. Svordomar och könsord har inte samma chockverkan längre och är, stående utan ett starkt inre behov av att protestera mot något, helt utan mening. Precis som blått hår och näsring. Den enda politiska protesten som kan hittas är de numera något bedagade anti-nazistiska texterna. Det lever kvar som ett minne från förr. Men protesten mot staten och mot svågerkapitalismen är borta.
Döda katten blir som det gamla “Upp till 13” på statsradion. Podden har samma insmickrande barntilltal som det gamla välkammade radioprogrammet för barn och när programledaren ber lyssnarna skicka in musik, böcker och annat punkrelaterat som de vill ha uppmärksammat, då kommer varningen.
“Det får inte innehålla rasism, nazism, sexism, anti-HBTQ eller liknande skit“. Min nyss uppkomna tanke att jag ska skicka in ett exemplar av LOB:s Excelsior till podden, för att få den nya generationens punkare att bekanta sig med en av Göteborgs portalfigurer i den första punkvågen dör omedelbart.
En person och hans litterära verk som på goda grunder kan sägas representera den ursprungliga punkens idé om den uppkäftiga protesten är inte längre möjlig i sin ursprungliga miljö. Den uppkäftiga punken rann ut i sanden, eller snarare rann ner i tygkassar med söta dödskallar på.

“Romantikerna hatar mig också.
Varför det? frågar jag mig.
Är det för att jag har beskrivit kärleken som en utrotning av kackerlackor?“
ur Excelsior, LOB

Visst. Punk är vänster. Men när punken blev värdegrundscertifierad dog den definitivt. Det går inte att vara trovärdig när man är en del av det man ska låtsas protestera emot. Det blir för mycket “ge oss mer av det som inte fungerar“…eller “om vi röstar hårdare nästa gång blir det nog bra“.
Ingen öppnar på locket, ingen gör en analys. Färga håret och äta veganskt är en tandlös revolt mot makten.

Punken är död och liket luktar värdegrund.