Jan Guillhjon – islams tjänare/Signerad

Jag får en del undrande kommentarer och även e-post om de inlägg där jag marknadsför min rykande färska skrift om Jan Guillous försvar för islam som en högstående kultur. Skriften är en genomgång av Guillous skildring av korstågen och islam.
De som har invändningar mot inläggen kan delas in i två grupper.
Den första menar att jag håller en otillåtet låg nivå när jag diskuterar Jan Guillous kropp och utseende.
De skulle ha alldeles rätt … om det hela gällde någon annan än Jan Guillou.
Min uppfostran och gentlemannamässighet gör det omöjligt för mig att uttala mig förklenande om en meningsmotståndares kropp … om det nu inte skulle vara så att meningsmotståndaren skryter om sin fysiska styrka och använder den som ett – för mig obegripligt – argument för att han vet bättre än de som har en annan åsikt.
Jan Guillou använder nämligen sin påstådda fysiska styrka, sin vighet och sitt bollsinne (!) som någon slags bevis för att han har rätt och dessutom är en skicklig stilist.
Ett exempel:
När “Vägen till Jerusalem” fick kritik på kultursidor för att hans prosa inte fungerade svarade Jan i Aftonbladet:
“Det var sådana som inte fick vara med i fotbollslaget när jag valde.”
Alltså … kritik av Jan är en slags senkommen hämnd från personer som inte valdes av Jan när man skulle dela upp lag.
F-n trot. Förvisso har Jan en kropp som påminner om Maradonas eller Paul Gascoignes … som de såg ut efter att de slutat spela fotboll.
Jag tror vi kan sortera in Jans beskrivning av sig själv som duktig fotbollspelare i samma avdelning som hans försök att beskriva sig som en framstående simmare.
2012 förklarade Jan i en AB-chatt att han som 16-åring simmat 100 meter på 56 sekunder … vilket är tämligen otroligt … för det skulle faktiskt ha inneburit att Jan skulle kvalat in i OS-finalen 1960.
Jag är dock lite imponerad över att Jan försökte sig på att skryta om sina simmarbravader 2012 … eftersom han avslöjats redan 2009 då Jan Gradvall i Dagens Industri redovisade sina efterforskningar i svenska resultattabeller. Ingenstans stod Jans namn att finna … detta trots att Jan då hävdat att “han i sin ungdom var så duktig i simning att han var ett OS-hopp i grenen”
Men vem vet, Jan kanske simmade på rekordtider enbart i närvaro av svenska Simförbundets ledning … de ville ha honom som sitt hemliga vapen i kommande olympiska spel.
Jan försöker skapa en bild av sig själv som en person som är fysiskt överlägsen alla andra skribenter, och av detta ska det underförstått följa att han därmed också skulle vara intelligentare än dem. Vid sådana tillfällen framför han gärna sina påståenden med ett karaktäristiskt överlägset kluckande tonfall.
Så vad är väl mer rimligt än att försöka punktera Jans uppblåsta skryt?
Visst skulle jag kunna försöka göra det med logiska argument … fysisk styrka innebär ju inte att man är en bättre människa än andra eller har mer rätt än en meningsmotståndare.
Men Jan förflyttar sina resonemang in i Mr Chance-territorium, och i de markerna hör ingen dig ropa om du försöker vara logisk eller ta hänsyn till fakta.
Så här uttalade sig Jan i en intervju där han påstående om att han bänkade 110 kilo kom på tal:
”Starka män är mer intresserade av styrka än svaga män. Så är det. Eftersom kulturredaktörer i nio fall av tio var svaga redan i skolan så har jag för resten av livet haft svårt med kulturredaktörer.”
Det är lite obegripligt hur en så platt tankegång kunnat bidra till att lyfta Jan till en nivå där han av många betraktas som en mästerlig tänkare i politiska och historiska frågor.
Jag har också svårt för dagens kulturredaktörer, men det beror på deras klena förstånd, inte på deras klena fysik.
Den andra gruppen bland dem som har invändningar mot mina inlägg kring min bok menar att Jan med sin Arn-trilogi skrivit “historiska romaner” och då behöver inte allt vara faktamässigt korrekt.
Mot detta blir den självklara invändningen att Jan vid ett antal tillfällen förklarat att han med Arn-trilogin ville “ge en nyanserad bild av islam” samt diskutera “hur Sverige behandlar svartskallarna” – det rör sig alltså inte om historiska romaner som ska underhålla läsaren, det är romaner som ska uppfostra läsaren … och målet är att denne ska bli tacksam och beundrande inför islam.
När Guillou därför i Arn-trilogin väljer bort stora delar av korstågens verklighet gör han det inte för att berättelsen ska bli mer spännande, han gör det för att försöka påverka läsaren.
Och … korstågens verklighet var på alla sätt mer spännande än Jans traggliga pojkboksskildring av strider mellan rovgiriga riddare och ädla sultaner.
Men döm själv. Läs min bok.