QLN-Guld – Sexmånaderspaketet 1

“Vår grundlagsskyddade rätt att fritt uttrycka våra tankar och känslor är något som med emfas omfattas av överheten, men endast rätt tankar och rätt känslor. Avvikande åsikter, vilka benämns som otillbörlig informationspåverkan, desinformation eller liknande, avfärdas gärna som kopplingar till extremhögern eller möjligen antidemokratiska extremistmiljöer – inte främst utifrån vad som sägs, utan utifrån hur man tolkar motpartens (dolda) karaktär.
Det liberaldemokratiska paradigmet kännetecknas av en nytotalitär kommunikationssyn där tala-till-rätta snabbt ersätts av självrättfärdigande repression, där just försvaret av demokratin är ett ledande argumentet. Ett tvärtomspråk som förutsätter en begränsad självreflektion från dess utövare.”- Anders Amnéus

“Efter millennieskiftet har alltfler diskussioner om samhället kommit att ses genom ett politiskt filter. Om jag exempelvis vänder mig mot pride, inte därför att jag är puritan och pryd utan därför att jag vet att en upplösning av familjen är ett dråpslag mot samhället om inte annat därför att det inte föds tillräckligt många barn då klassas jag som högerkonservativ eller något ännu värre, trots att det inte handlar om politik utan om samhällsvetenskap och demografi. Om jag kritiserar vänstersynpunkter så placeras jag politiskt till höger. Men så behöver det ju inte alls vara. Med mitt perspektiv kan det mycket väl vara så att vänstern har fel i sak. Nästa gång kritiserar jag kanske något som högerkonservativa för fram; det ger mig inte en vänsteragenda.

När jag själv tar del av vetenskapliga och populärvetenskapliga texter som inte verkar hålla eller kan betvivlas, så blir jag aldrig provocerad eller på annat sätt känslomässigt engagerad. Det är bara texter och de riktar sig ju inte till mig personligen. Jag ser den typen av upprördhet och aggressivitet som ett försvar för åsikter som samtidigt som de är identitetsbärande förmodligen är felaktiga. Det är som politiker med svag argumentering. Då brukar de höja rösten och se arga ut.” – Karl-Olov Arnstberg