Vet staten vilken litteratur som är bäst för medborgaren? Del 2

Detta är del två i en tredelad artikel om kulturkanon. Första delen hittar du här https://aetatis.se/vad-ar-kultur-blir-du-vad-du-laser-1/

Många av dem som av någon outgrundlig anledning trodde att det finns en verklig skillnad mellan de partier som sitter i riksdagen övergav förhoppningsvis den uppfattningen när regeringens presenterade projektet att skapa en svensk kulturkanon.
Den som ska leda arbetet är nämligen historieprofessorn Lars Trägårdh.
Mindre vetande har fått för sig att det som skiljer ”höger” från ”vänster” i Sverige är synen på staten. Högern antas då vara för ett samhälle där staten inte lägger sig i individens göranden och låtanden, medan vänstern vill se en stat som ständigt växer för att kunna lösa uppgiften att ta hand om – och hantera – så mycket som möjligt av det som staten uppfattas som medborgarnas behov.
Ytligt sett kan detta framstå som en motsättning omöjlig att överbrygga.
Men sedan årtionden har Lars Trägårdh hävdat en uppfattning som innebär att det egentligen inte finns någon motsättning; Trägårdh menar att svensken genom historien varit besjälad av en ”statsindividualism”. Svensken vill inte vara beroende av familj, släkt eller olika formera av frivillig samverkan mellan individer – svensken vill stå så fri som möjligt för att kunna förverkliga det han eller hon uppfattar som sina högst individuella behov. Och det har gjort att svensken genom historien bejakat – och till och med krävt – att staten ska ta ansvar för alla individens behov.
Teorin om statsindividualism har gjort att svensk höger och vänster kan förenas. Tidöregeringen kan dag för dag låta staten svälla med nya myndigheter och anställda och förklara och försvara detta med att individens behov kräver expansion av stat och offentlig sektor. Statens ständigt svällande kropp är en funktion av att svensken är individualistisk.
… och vänstern har förstås ingenting att invända – för dem är en stor stat en bra stat; staten kan liksom aldrig bli för stor.
Det höger och vänster på sin höjd kan träta om är huruvida man ska anställa mer socialarbetare eller mer poliser; man träter dock aldrig om hur många byråkrater det behövs i statsapparaten.
Idéen om statsindividualism är ett resultat av att det västerländska samhället befinner sig i en tydlig period av förfall; individen får inte sitt värde genom att arbeta och producera utan genom att konsumera – det är så man visar vem man är. Man blir därmed en del av en formlös massa där varje ingående del ständigt genom utseende och beteende ska visa att han eller hon är en speciell individ – och därmed få omgivningens bekräftelse.
Varje försök till verklig självständighet och att kring sig forma självständiga gemenskaper byggda på släktskap och valförvantskap kan därför stämplas som stridande mot värdegrundens principer, och snart kommer det också att kunna betecknas som ”osvenskt” – eftersom svensken bara vill ha starka band till staten.
Alltså har regeringen med sitt val av ansvarig för att leda projektet att skapa en kulturkanon i princip bestämt vilka verk som ska ingå.
När det gäller litteraturen kommer man att lyfta fram ”arbetarlitteraturen” från 1900-talets fem första årtionden. Verk skrivna av syffisanta personer som ansåg sig vara förmer än sin omgivning av människor som arbetade hårt i verkstäder, hamnar och i skogen – personer som – med dagens terminologi – ville ”bli sedda” och erkända av allt och alla för sina kulturella aktiviteter … eller för sina sexuella preferenser … eller för sin musiksmak eller sitt val av ögonskugga.
Det går dock att skapa en svensk kulturkanon som utgår från det rakt motsatta; viljan att bli lämnad ifred och av att bara bli sedd och erkänd av dem man vill bli sedd och erkänd av.
Vi kan – om vi vill – skapa en kulturkanon som består av alla kulturella uttryck för viljan att rå sig själv tillsammans och i gemenskap med dem man betraktar som de sina. En kulturkanon som hyllar produktivt arbete.
Men vad överheten nu tänker ge oss är en kulturkanon laddad med snöflingor.
En snökanon.