Återvunnet paradis

Barndomen är den roligaste och mest sorgfria perioden i allas liv. Det är det första skedet i livet som vi njuter av på vilket sätt som helst möjligt. Jag minns min gyllene barndom och minnena som ännu ger mig lyckliga flashbacks. Min barndoms dagar var fulla av glädje.
Jag föddes i Kisumu, Kenya på en plats som heter Keloleni.
Om jag säger slum så förstår du resten.

Det var en plats med brist på tillgång till rent vatten, hygien, infrastruktur och jobb. Trångbott och överbefolkat. Hög brottslighet och dåligt byggda bostäder av tvivelaktig kvalitet. Det var en blandning av hyresvärdar och hyresgäster och en majoritet av de boende i området var muslimer. Vi var ett fåtal kristna i grannskapet.
Trots detta – och tro mig när jag berättar det – så levde vi som vi vore en enda stor familj.
Min mormor som uppfostrade mig hade ett hus vars utseende – och människorna i det – gjorde att det kallades Fort Jesus
Det var nästen kvadratiskt och helt unikt i stil och form i grannskapet. Det hade en gång i tiden varit en majsmjölsfabrik.

Jag ska försöka ge er en smak av grannskapet som präglade min barndom. Tanzania ndogo, eller Lilla Tanzania – ndogo är liten på swahili, fick sitt namn eftersom det det bara bodde tanzanier i huset. Huset ägdes av en kvinna vid namn Mama Rehema, vars släktingar hade följt i hennes fotspår och hennes väg till Kenya och bosatt sig i hennes hus. Många av dem var kända för sina “medicinkunskaper“.
Kvinnorna i huset bar det traditionella tygstycket kanga, som man bär i två stycken. En sveps som en sjal runt huvud och axlar och den andra runt höfterna.

Sedan hade vi Plot 10. Namnet kom av att det var så otroligt överbefolkat att det påminde om en komediserie, med namnet Plot 10, som gick på kenyansk teve på den här tiden.
Kodiaga fick sitt namn efter fängelset Kodiaga i Bandini, Kisumu. Vårt Kodiaga fick sitt namn på grund av polisens oräkneliga tillslag och räder i huset. De som bodde i huset bryggde en sorts hembryggd fatöl som är vanlig i Kenya och de åkte in och ut ur fängelset regelbundet. Därför namnet Kodiaga.

Sedan hade vi Shariff House. Huset var välkänt för sina häxkonster. Det var många i grannskapet som noga såg till att inte hamna i bråk med de som bodde i Shariff House – eftersom det skulle innebära att de var villiga att vara redo för vilken eventualitet som helst. Inte ens de kriminella rörde något som tillhörde Shariff House eller tillhörigheter till de som bodde där. Det arabiskklingande namnet kom sig av att de som bodde där med tiden hade ingått blandäktenskap med araber. I min barndom berättade vi barn läskiga historier om gammelfarfar i Shariff House. Berättelser som vi hade hört från de vuxna. Om hur han kunde förvandla sig till groda eller orm och plötsligt försvinna och sedan återuppstå. Men han satt i rullstol så jag frågade min mormor hur det kom sig att han inte fixade sina ben om han nu hade krafter bortom det vanliga?

Familjen i huset Osieko var kända för sin försäljning av nilaborre. Osieko är en strandremsa i Siaya utanför Kisumu. Välkänt fiskeområde. Det var i huset Osieko som vi tidigt lärde oss konsten och hemligheterna bakom framgångsrik byteshandel.
Vi barn i grannskapet plockade ved som vi fick byta mot fisk.
Ju sämre kvalitet på det brännbara kvistar och grenar vi lyckades samla ihop desto mindre mängd fisk fick vi. Så vi slet hårt för att samla ihop så mycket som möjligt. De dagar man fick ihop så mycket fisk att det räckte mer än väl för att mätta familjen bytte man en del av fisken med kvinnan som sålde cassava i grannskapet.
Vi barn bidrog så mycket vi kunde och det var möjligt för att bidra till hushållen. VI var tvungna att lära oss att överleva men det var roligt och intressant.

Vi hade naturligtvis gemensamma regler för grannskapet också, hood rules.
Att hjälpa varandra på bästa möjliga vis var obligatoriskt. Vi såg på varandra som bröder och systrar i området och alla äldre kvinnor kallade vi för mormor oavsett avsaknad av släktband. Alla vuxna tilltalade vi mamma och pappa. Brottslighet utifrån var allas ansvar att bekämpa och förebygga. Visst hade vi kriminella i våra egna led – från och till – men hedersregeln var att aldrig riskera att göra något som kunde få dig avslöjad i ditt eget grannskap.
Om grannskapets kriminella var ute på natten och du kom hem sent, så lös dig på dig med sina ficklampor, och när de såg vem du var så eskorterade dig hem så att ingen skulle hända dig.
De rånade bara förbipasserande främlingar.

När det var högtidliga helger var det alltid roligt för oss barn. En man vid namn Omega i grannskapet ägde en pick-up, en liten flakbil. Han brukade samla alla barnen och sedan körde han oss i omgångar på en tur till och genom stan. Det var fantastiskt roligt och spännande.
Motorfordon var inte vanliga i slummen.
Efter bilturen fick alla barn varsin karamell. I våra ögon var han den rikaste mannen i området.
Sedan klädde vi upp oss i våra bästa kläder och vandrade omkring i grupp alla barn. Om vi hade tur hade vi fått ihop slantar för att kunna gå på bio. Det fanns en biograf i Kisumu på den tiden, Nyanza cinema. De visade asiatiska actionfilmer. Hjältarna i filmerna fick namnge de starkaste barnen och vuxna. I våra ögon var de starkaste “Mithab” och “Mithun”.
Vi använde hjältarna från actionfilmerna som förebilder i våra rollspel också.

Som jag berättade tidigare så var de flesta i vårt grannskap muslimer. Vi firade deras högtider tillsammans med dem. Det fanns helt enkelt inte plats för att inte ta hänsyn till varandras tro och övertygelse. Utan varandra skulle ingen klara det vardagliga livet och slitet.

Under Eid var det roligt för oss barn. Du kunde välja i vilket hus du ville äta. Du var lika välkommen varhelst du dök upp. Teve-apparater var det bara ett fåtal som ägde. De rikaste i grannskapet. Bara svartvitt ännu.
Vi barn älskade att titta på brottning och en komediserie som hette “Mama Kayai“. När någon av dessa sändes var det fullt till bristningsgränsen i de hushåll som hade teve.

Dessa dagar lagade kvinnan i hushållet en maträtt som heter nyoyo på Luo. Det är majs och bönor som får koka ihop. Det fanns en man i området som var känd för att vara gniden. Varje gång det blev dags att äta nyoyo så anklagade han någon av oss för att ha släppt väder och körde ut oss. Många år senare när han dog minns jag att jag frågade mormor om han skulle ta teven med sig i graven.

Men myntet har alltid två sidor. Jag måste belysa ett par av de utmaningar som då fanns och blev framtida ögonöppnare. För det första så var det många barnäktenskap. Särskilt bland muslimerna. På grund av detta så togs inte heller utbildning och skolgång på fullt allvar, särskilt inte för flickor. Akademisk apati blev en norm och mycken lovande framtid gick till spillo. I dag är jag glad att både barnäktenskap och akademisk apati anses som brottsliga handlingar i Kenya.
Flickors barndom och liv uppskattas nu högt. Mitt gamla grannskap utvecklas i positiv riktning. Fastigheter renoveras och infrastrukturen blir bättre. Tack vare att skolgång och utbildning blivit en självklarhet på ett helt annat vis än när jag var en liten flicka år det också fler som når en inkomstmässig framgång. När jag besöker min barndoms grannskap så sjuder det fortfarande av liv, och kärlek.