Böcker för inspiration

Böcker är inte bara romaner och kunskapslitteratur, det är också inspiration för annat i livet. Tydligast ser vi detta när det gäller kokböcker av alla de slag som mer eller mindre översvämmar bokmarknaden i Sverige. Ibland hörs röster som nedlåtande anmärker på att det säljs så mycket kokböcker samtidigt som matlagandet tar allt mindre av hushållens tid och att beställa färdig mat hem har blivit comme il faux hos medelklassen i städerna. Det innebär dock inte att alla dessa kokböcker i hushållen skulle vara förfelade på något sätt. Själv avnjuter jag gärna en stund i läsfåtöljen med en bra kokbok. Det är utmärkt inspiration och kontemplation i ett.

Min favoritgenre av inspiration- och kontemplationsläsning är dock fotoböcker. De senaste dryga trettio åren har jag dokumenterat mitt vardagsliv med en kamera i handen – allt som oftast. Den fotobok som inspirerade mig till att börja fotografera vardagshändelser var American pictures/Amerikanska bilder av Jacob Holdt.
Jacob Holdt är en produkt av hippie-eran. Eftersom hans generation inte kom in i Sovjetunionen – paradiset de aldrig kunde se med egna ögon – utvecklades ett behov att åka genom det friaste samhället på jorden, USA.
Där kunde de, just tack vare den friheten, se hur USA hade utvecklats. Naturligtvis tog de sina upplevelser med tillbaka till Europa och kunde berätta om bristerna i detta frihetens land. Det hade varit intressant att veta hur deras hemkomst hade smakat om de hade kunnat resa lika fritt i Sovjet. Och släppts ut igen.
Kirunasvenskarnas öden var något som svenskar i gemen inte kände till och svenska kommunister inte ville kännas vid och på den här tiden lyckades sopa under mattan helt.

Jacob Holdt reser över den amerikanska kontinenten som en vagabond med kameran i fickan. Kameran han använde under resan var en en halvformatskamera. Alltså en kamera som låter dig ta 72 bilder på en 36-bildersrulle. Nackdelen var just det mindre formatet och därför grynigare bilder vid större förstoringar. För det hr dokumentära syftet var det nog ett alldeles utmärkt val. En kamera som Jacob kunde bära i fickan och som lät honom få ut maximalt antal bilder per film.

De dokumentära bildarbetet är fantastisk. Fotografiskt ligger värdet inte i komposition eller fototeknisk briljans utan just i det dokumentära. Att Holdt tar sig runt USA liftandes och lever fattigt kommer han också nära det fattiga Amerika. Han hänger med knarkare och hemlösa på lika villkor.
Bilderna i boken har starkt påverkat sättet vilket jag fotodokumenterar min vardag. Svartvitt och färg blandat och gärna snabba filmer med tydligt korn. Det ska synas att det är fotografier tagna med film. Ett exempel på detta syns tydligt på mina bilder i kåseriet “Längs Oginga Oddinga Road”.

Det som är bokens svaghet är när den ställs mot annan fotografi av ett fattigt Amerika. New Deal Photography är en samling av fotografier tagna på uppdrag av Farm Security Administration. Den är lika fylld av bilder som American Pictures men här andas bilderna hopp och framtidstro. Det är en myndighet som har gett ett antal fotografer i uppdrag att dokumentera de förmodade förbättringarna i landet efter att staten öst ut pengar. Visst är det en propagandaapparat.
Men det är American Pictures också.
Propagandakriget vinner New Deal Photography.

Fattigdomen som skildras i New Deal Photography är inte bottenlöst hopplös, den andas framåtanda och nybyggarkänsla. Människorna som blev “omlokaliserade” till nya platser var kanske inte enbart glada över detta men till skillnad från den fattigdom 30 år senare – som Jacob Holdt skildrar – så gör människorna i New Deal Photography det bästa av situationen.

Där American Pictures skildrar mammor som injicerar narkotika, skildrar New Deal Photography mammor som försöker mätta sina barn med potatis. Man slås av att tvätten som hängs på tork i New Deal Photography är rentvättad när den hängs upp i American Pictures är den snarare blötlagd.
Hur kunde fattigdomens ansikte förändras så mycket på 30 år. Av fotografierna av döma så lyckades en stor andel av de fattiga vita arbeta sig från trasproletariat till arbetarklass medans de fattiga svarta tog ytterligare ett steg ner fattigdom. Tillgången på arbete var desamma för båda grupperna. Så vad hände?
Bilderna i New Deeal Photography gör sitt propagandaarbete väl. Bilderna motsvarar de gamla släktfotografierna många av oss har i byrålådorna. Det här människorna är skildrade med värme. Människor anstränger sig för att visa sin bästa sida och fotografierna är tagna med omsorg om människor och miljöer Det är en bok som är en fotodokumentation av ett kämpande Amerika 1935-1943. Båda böckernas syfte är att skildra fattigdom med olika utgångspunkter. Båda gör sitt jobb.

Kary H Lasch – Flickfotograf är en samling bilder sammanställda just innan Lasch död i augusti 1993. Då fanns cirka 600 000 negativ från Lasch flitiga fotograferande samlade på Pressens Bild. Det är en mycket fin samling fotografier av flickor och kvinnor i alla möjliga situationer. Kary H Lasch var fantastisk på att utnyttja det kvadratiska formatet han fotograferade i och komponerar bilderna smakfullt. Urvalet av bilder i boken är kanske inte helt genomtänkt. Det är en blandning av dåtidens “street photography” och arrangerade bilder med modeller. Baksidestexten på boken skvallrar om att förlaget hade tänkt sig att ge ut en serie med foto-böcker med Lasch verk men det stannade vid denna. Därför hade man kunnat stanna vid en genre av fotografier. Lasch är nämligen fenomenal få arrangerade scener och även modellerna att upplevas som spontana av betraktaren. Hans försök till att fotografera i smyg och “street photography” lider dock svårt av att inte vara beskurna och i ett par fall slinker ett par oskarpa bilder med. Det är svårt att förstå vad redaktören för boken ville ha sagt med de bilderna.

Lasch naturliga fallenhet att få flickorna på bilderna att agera avslappnat var antagligen medfödd. En bild från hans första rulle film som han fotograferade blev omslagsbild i Tidningen “Vårt hem“.
Lasch bilder från slutet av 1940-talet och trettio år framåt är en hyllning till det sköna.
När jag köpte boken var den nyutgiven och jag hade precis börjat intresserat mig för fotografi Nu när jag återvänder till boken blir det klart för mig hur mycket att Lasch “ögon” jag har försökt låna i mitt eget fotograferande. En tydlig inspiration.

Deep South är någonting helt annat än de böcker jag beskrivit ovan. Sally Mann var nog den första fotograf som blev en favoritfotograf. Jag missar ogärna en utställning när chansen ges att få se hennes fotografier och även om jag tidigt förstod att jag aldrig skulle kunna skapa lika suggestiva och vackra bilder som Mann så har hon varit en ständig källa till inspiration.

I Deep South tar Sally Mann med oss på en resa i tiden. Resan börjar för över hundra år sedan med fotografier tagna på glasnegativ av Michael Miley. Miley hade fotograferat Robert E. Lee och nått spridning som fotograf, men när Sally Mann kommer över en mängd glasnegativ från Mileys fotograferande är det naturscener hon upptäcker. Hon sugs in i de mystiskt suggestiva och mörka miljöerna som också är hennes hemtrakter.
Det hela blir till ett äventyr där Mann själv fotograferar den amerikanska södern med samma gamla teknik.
Det är ett långsamt och omständligt sätt att fotografera.
Och resultatet är fantastiskt.

Det är drömlika bilder som suger in betraktaren i en fantasivärld som verkar opåverkad av tidens tand. Bilderna skulle kunna ha varit från Michael Mileys tid – eller ännu tidigare.
Men de är nu.
Känslan bilderna förmedlar är kuslig och förförande samtidigt. Det blir konsekvent mer förtrollande än dystert.
Den som läst Flannery O’Connor eller William Faulkner får i Deep South bilderna som illustrerar stämningen i miljöerna i deras texter.
En fotobok som man lätt blir sittandes med länge då ögonen har svårt att slita sig.