Så kortsluter döda barn debatten: del 3

Tredje delen i vår vindlande serie om hur de som bekämpar antisemitism (typ Expo och Morgan Johansson) och de som är antisemiter (typ NMR) tillsammans försvårar vår förståelse av historiska skeenden.
Första delen i serien kan du också hitta här om du missade den (Judehatet som inte funnits – ska vi sluta tänka, del 1).
Prenumeranter av nyhetsbrevet läser artiklarna tidigare. Vill du prenumerera på vårt nyhetsbrev anmäler du dig med hjälp av formuläret längst ned på sidan. Bild av by https://unsplash.com/@tama66.

Frågan om döda barn har blivit central för dem som protesterar mot Israels bombningar i Gaza.
Döda barn fungerar alltid i västerlandet om man vill väcka människors vrede.
Jag må vara cynisk men jag tror inte det beror huvudsakligen på att barn – och framförallt barn i tredje världen – har en speciell plats i västerländska människors hjärtan.
Jag tror däremot att det över västerlandet vilar en dimma som stigit upp ur föräldrars undermedvetna – ur den del av deras själar där ångesten dväljs, all vånda och alla kval de känner över att vara dåliga föräldrar.
Men de har ingen aning om vad de ska göra för att bli bra föräldrar, hur de ska visa att de bryr sig om och älskar sina barn.
Om det då startas kampanjer där man kan visa att man faktiskt bryr sig om barn – även om det inte är ens egna – kan man inför sig själv och andra visa att man minsann är en god människa. Det lär definitivt lindra den själanöd man är drabbad av på grund av att man inte tar hand om sina egna barn – de egna barnen riskerar ju inte att dö – men det gör barnen i Gaza.

Frågan om liv och död för andras barn kan därför bli ett användbart verktyg för den som vill bygga opinion – eller lindra sin egen känsla av uselhet som förälder.
Vi har fått den absurda situationen i dag att föräldrar förväntas engagera sig i vad som händer barn i Gaza – eller i Israel, men omsorgen om de egna barnen ska de överlämna till olika grenar av statsapparat och offentlig sektor.

Så fort “barn” nämns i frågor som rör krig, fred, geopolitik, klimat eller ekonomi ska man granska argumenten noga; man kan nämligen vara rätt säker på att det rör sig om någon som vill kortsluta debatten.

I torsdagens DN förklarar Erik Helmerson att “ropa barnamördare till judar är grov antisemitism”.
Kanske det. Rimligen kan det vara ett uttryck dumhet eller för den ropandes allmänna och grundläggande hat mot judar – men det kan lika gärna så att den som hojtar ger luft åt sin vrede över att barn dör i Gaza; eller en kombination av allt detta.

Vilket som är fallet kan vi inte veta och det gör detsamma, för det intressanta är den tradition i vilken Helmerson skriver. Han ger uttryck för en historiesyn som säger att judar är en speciellt utsatt grupp genom historien, och att varje kritik av något judiskt eller en judisk person kan vara uttryck för en antisemitism som alltid finns i varje samhälle och när som helst likt ett virus kan spridas till mängder av andra människor.
Därför gäller det att ge akt på smitthärdar, som att någon ropar “barnamördare” till judar – då kopplas det genast till att pogromer genom historien utlösts av att någon ropat just barnamördare när ett barn försvunnit – och sedan pekat på judar. Och simsalabim påbörjar bybor, eller stadsbor eller en hel nation mordiska förföljelser av judar.

Men den historien stämmer ju inte.

Men vi ska nog inleda med att konstatera judar inte är ensamma om att genom historien anklagas för barnastölder och barnamord.
Romer har genom historien också beskrivits som benägna till stöd av barn. Det senaste uppmärksamma fallet ägde rum 2013 när irländsk polis omhändertog en blond sjuårig flicka – de misstänkte att hon hade kidnappats av sina romska föräldrar – eftersom hon var blond och blåögd.
Flickan fick återvända till familjen efter DNA-test.

Fem år tidigare hände exakt samma sak i Grekland – även den flickan återbördades till sin familj, och liknande fall har därefter inträffat i Holland, Italien och Frankrike.
Händelserna i Grekland och på Irland brukar anföras när frågan om romer ska diskuteras – och de anses bevisa att gamla berättelser om hur zigenare kidnappat barn lever kvar och formar nutida människors handlande.
I Italien under 1990-talet förekom ett antal attacker mot rom-läger, och de som anföll gjorde det för att befria bortrövade barn – och 2008 brändes ett rom-läger utanför Neapel ned – också med kidnappade barn som förevändning (ingen verkar funderat på vad som händer med barn som hålls fängslade i ett lägger som sätts i brand).

Även kvinnor har anklagats för att stjäla barn – och äta upp dem. Då gällde det kvinnor som anklagades för att vara häxor och ägna sig åt svartkonst. Sagan om Hans och Greta illustrerar detta. Berättelsens ursprung kan spåras till Baltikum i början av 1300-talet, och är därefter i de återkommande häxprocesserna in på 1700-talet ett givet tema.

När den franske kungen och påven tillsammans i början på 1200-talet organiserade korstågen mot katharerna i södra Frankrike var det för att de ansågs vara en kättersk sekt som växt sig så stor att de hotade både kyrkans makt och den världsliga makten i Paris.
När korstågen var över hade en miljon människor slaktats; mördats med svärd eller fått bestiga bålet. Hela städer lades i grus och aska och ingen där boende tilläts undkomma med livet i behåll. Hundra år senare var katharerna som religiös rörelse nästan helt utslocknad.
Vilka anklagelser riktades då mot katharerna?
Jo, de anklagades för att döda och äta barn. De som ville bli upptagna i församlingen påstods vara tvungna att avlägga en ed om att så fort tillfälle gavs döda barn som ännu inte fyllt tre år. Barnens kroppar skulle sedan föras till någon av katharernas religiösa byggnader.
Katharerna höll alltid fest när man valde in nya medlemmar – och då firade man förstås genom att äta stekt barnkött.

Judar, romer, katharer är ju grupper som existerar eller åtminstone existerat i Europas historia – och som anklagats för barnarov och barnamord.
Till detta kommer då troll och älvor – som också anses ägna sig åt sådana aktiviteter.

Listan kan göras längre – både när det gäller existerande misstänkta förövare och sådana misstänkta förövare som hör hemma i sagornas värld; och vad vi kan ser är att det i hela Europa genom historien har funnits en grundberättelse om barn som rövas bort, mördas och ibland förtärs barnets kött och blod av mördarna.

Att skrika “barnamördare” till en jude är väl inte särdeles begåvat – men det kan inte bemötas med Helmersons (och många andras) argument att nämnandet av ordet “jude” och “barnamördare” i en och samma mening innebär att man för vidare 2000 år gamla antisemitiska myter.
Att försöka göra anklagelsen om barnamord till en unik upplevelse som drabbat enbart judar är att göra historien obegriplig.
Och man förfalskar också historien – anklagelser om barnamord ledde till en miljon katharers död, och avsättandet av 50 000 häxor, antalet judar som dödats på grund av anklagelser om barnamord är milt uttrycket mycket, mycket, mycket mindre.
Och en sådan ståndpunkt innebär inte att man förminskar judars lidande under förintelsen. Men de mördades inte på grund av teckningar i Streichers tidning Der Stürmer utan på grund av nazisterna ansåg att de tillhörde en ras som måste utplånas, liksom romer och slaver.

Nästa avsnitt: Då fortsätter vi diskussionen om barnamord och visar hur frågan konkret fungerar för att kortsluta debatten, och det gör vi med utgångspunkt från den romska maffian i sydvästra Europa.