Vänskap & mänsklighet

Vi föds som sociala varelser och ingen människa kan leva isolerad som en ö. Även om det allt som oftast tolkas direkt bokstavligt, är det få som verkligen förstår värdet av de sina, inte förrän du är ensam och i en situation där du behöver hjälp.
Det är därför den viktigaste mänskliga tillgången den enda tillgången som sträcker sig bortom tidens prövning och hinder – sann vänskap.
Det är inte bara familjen och de närmaste som är verkliga vänner, det kan vara individer som blir dina förtrogna och sann vänner och vänskap går hand i hand med mänsklighet och medmänsklighet.

Under mina tonår lärde jag mig värdet av sann vänskap och medmänsklighet genom en av min mammas vänner. Som ett skrämmande exempel på motsatsen. Mammas vän hette Violet och hon var en afro-amerikan, gift med en Kenyansk man, en Luo, från Kisumu och var välsignad med två söner. Senare adopterade de också två döttrar.
Violet berättade ofta om diskrimineringen på grund av hudfärg som hon och hennes systrar varit utsatta för i New York. Att de inte hade kunnat välja vänner i skolan baserat på hudfärg och att de senare upplevde samma diskriminering när de sökte arbete. Violet berättade att svarta hade svårt att få anställning och varje gång arbetsgivaren hamnade i ekonomiska svårigheter var det de svarta arbetarna som fick sparken först.
Det var berättelser om underbetalda jobb, svårigheter att bli befordrade och att vissa arbetsgivare till och med betalade svältlöner och skämtade om deras hudfärg. Men hon lät också berätta att hon mötte underbara människor som gjorde motsatsen till all den där diskrimineringen.

Det var från Violet jag lärde mig att livserfarenheter kan både skapa och förstöra förutsättningarna för mänskliga relationer och värdet av vänskap. Hennes var förstörda då hon inte hade lärt av de tidigare erfarenheterna i livet och tagit avstånd från dem i sitt eget handlande. Hon hänvisade till alla sina anställda och grannar som svarta.
“Den där svarta pojken” och den “svarta kvinnan som bor där borta”. Hon glömde bort sin egen hudfärg och att alla de där svarta hade egna namn.

Visst skapade hon arbetstillfällen i och runt sitt hus men eftersom det var dåligt med arbetstillfällen i staden utnyttjade hon situationen och betalade sina anställda dåligt. De som jobbade åt Violet var tvungna att klä sig fattigt, annars misstänkte hon att de stal från henne. Hon drog sig inte för att servera sina anställda gamla rester, direkt i deras händer. För att inte tala om det ständiga skrikandet och öknamnen. Hon till och med muddrade sina anställda innan de fick gå hem för att vara säker på att de inte hade stulit från henne.
Otaliga var de gånger hon visade förakt för bostäderna i grannskapet och kallade dem för förlägenheter enbart för att de inte nådde upp till klassen på hennes egna nybyggda hus. Var hon på något sätt annorlunda än de hon berättade om som utsatt henne för diskriminering under hennes uppväxt? Inte det minsta!
Violet projicerade allt hon och hennes systrar hade utsatts för mot andra. Allt det som hon kallade inhumant och rasdiskriminering.

Det var min mors väninna men vi umgicks mest som familjer. Jag måste säga att Violet uppskattade oss och också hjälpte oss i tider av nöd men hon var uppblåst. Hon ville att det skulle gå bra för oss men inte bättre än för hennes egen familj.
Min mor var änka, ensam att uppfostra mig, min syster och min bror med alla utmaningar det innebar. Violet hånade oss när vi var på besök och hon visste att vi hade det svårt att få ihop tillräckligt med pengar till mat. Hon bad sina döttrar att servera med orden “vi svälter inte , ge dem te och bröd“. När vi klätt oss fint inför besöket fick vi aldrig komplimanger, istället ifrågasatte Violet hur vi kunde ha råd att klä oss fint när vi knappt hade pengar till mat. Ändå bar vi aldrig nya kläder, det var alltid begagnat.

Då Violet hade egen bil och vi besökte samma kyrka erbjöd hon oss skjuts till kyrkan varje söndag. Vårt hem låg på vägen mellan Violets hem och kyrkan. Men vi var tvungna att gå hela vägen hem till Violet för att få åka med till kyrkan. Hon var tydlig med att hon inte tänkte stanna längs vägen. “Hur mycket ni bor längs vägen till kyrkan så är jag inte er taxi!“
Efter kyrkan tog hon med oss på sin shoppingrunda, varje söndag. Det var nog mest för att vi skulle hjälpa henne att bära och för att visa oss hur mycket bättre hon hade det finansiellt. Hon brukade sjunga när hon handlade – hon sjöng om hur hon hade allt.

Vi tog examen från High school ungefär samtidigt med Violets döttrar men med bättre resultat och betyg. De hade fördelen med pengar till högre utbildning och deras framgångsrika bröder köpte bilar till dem. Min syster och jag tog de jobb vi kunde få innan vi kunde betala för varsin lärarutbildning. Under mitt första lov från utbildningen frågade Violet min mor om jag kunde hjälpa till med lite arbete i deras hushåll. Oavsett avlönat arbete eller för att hjälpa en vän sa min mor naturligtvis ja till detta. När jag kom hem till Violet bar hon ut all smutstvätt på gården under sina döttrars överinseende och låste sedan alla dörrar in till huset och bad mig att sätta igång med tvätten innan de försvann därifrån. Ståendes i den gassande solen framför tvättbaljan stod jag – inte helt på det klara med om jag hade blivit ofrivilligt anställd eller om det var en handling för att hjälpa en vän?

Sista gången jag träffade Violet och hennes familj var på en av hennes döttrars födelsedagsfirande. Jag och min syster var båda inbjudna och jag minns hur vi förberedde oss minutiöst för att vara så fina som möjligt för att inte skämma ut värden. Vi ville inte ge henne en möjlighet att använda tillfället för att förödmjuka oss.
Vi gjorde oss snygga, och snygga var vi.
Den festen var allas blickar på oss.

Detta var den typen av fest där alla frågar efter ditt efternamn, ditt familjenamn. Förmögna gäster med andra ord.
Violet var noga med att introducera oss som lokala flickor från grannskapet. Inte som hennes vänner. Gästerna verkade inte bry sig och vi var fortfarande glittrande vackra och gästerna interagerade och minglade med oss. Detta verkade göra Violet obekväm och strax kom hon och meddelade att det var något akut som hände i vårt hem och att vår mor hade bett Violet att skicka hem oss i brådska.
Vi skrattar än i dag åt den händelsen. För det fanns ingen brådskande händelse. Det var en lögn.
Vårt brott var att vi hade överglänst vår värdinna och hennes döttrar.

Att finna och förlora vänner är livets gång. Vissa vänskaper påverkar ditt liv mer och lever med dig genom livet. De vänskaper som är sann vänskap. Den är svårt att finna och när vi förlorar den känns det som vi förlorar en bit av oss själva. Sanna vänner accepterar dig som du är och respekterar dig oavsett bakgrund och skillnader.