Vem ordnar en skönhetstävling i en belägrad stad: antisemitismen Del 2

Andra delen i vår vindlande serie om hur de som bekämpar antisemitism (typ Expo och Morgan Johansson) och de som är antisemiter (typ NMR) tillsammans försvårar vår förståelse av historiska skeenden. 
Första delen i serien kan du också hitta här om du missade den (Judehatet som inte funnits – ska vi sluta tänka, del 1).
Prenumeranter av nyhetsbrevet läser artiklarna tidigare. Vill du prenumerera på vårt nyhetsbrev anmäler du dig med hjälp av formuläret längst ned på sidan. Bild av by https://unsplash.com/@tama66.

Fortfarande spekuleras det om tunneljudarna i Brooklyn. Kvar bland spekulanterna verkar dock bara de vara som tror att Chabad-medlemmarna ägnade sig åt att offra barn.
Kvaliteten på antisemitiska konspirationsteorier sjunker alltså hela tiden, det finns inget av storslagen galenskap över dem, det blir lite mer av splatterfilm inspelad med mycket låg budget.

Hade dessa konspirationsteoretiker lite fantasi – och lokalkännedom – kunde de ju hävda att Chabadjudarna grävde en tunnel för att ansluta till de mycket långa tunnlar som redan finns under Brooklyn – men som sedan länge är stängda; Atlantic Avenue Tunnel och Staten Island Tunnel. Dessa skulle kunna förbindas med bortglömda tunnlar från två regementen som ligger inte alltför långt bort från synagogan.
Därmed skulle Chabad kontrollera Brooklyns underjord med ett helt eget tunnelsystem. Se där en grund för konspirationsteorier om judars makt.

Nu är inte det här första gången judar i USA förknippas med tunnlar, och med dolska planer.
Den tyske juden Adolph Sutro blev när han kom till Amerika pionjär för byggandet av moderna tunnelsystem med effektiv dränering. Gruvindustrin blev lycklig, men tvärvände sedan, och företrädare menade att det var riskabelt att låta en jude bygga tunnlar i närheten av deras egna gruvor – man kunde ju aldrig veta om han för egen räkning utvidgade systemet till delar av underjorden där andra hade koncessionen för att söka efter guld och andra värdefulla metaller.

Sutro lyckades ändå byggda upp ett tunnelbyggarimperium som han sålde av för att flytta till San Francisco där han sedermera blev borgmästare – och lät uppföra ett gigantiskt badhus med sex mycket stora bassänger.
Badhuset brann ner i början på 1900-talet, men det monumentala tunnelsystem Sutro byggt under badhuset finns kvar – och än i dag talas det om märkliga riter som fortfarande sägs fortgå därnere, och där håller faktiskt satanister officiella sammankomster. Här har Church of Satans grundare Anton LaVey haft svarta mässor och ritat pentagram på väggarna, och givetvis finns det konspirationsteoretiker som kopplar ihop det med härkomsten hos mannen bakom tunnlarna.

Tunnlar är för många förknippade med det okända, och nedlagda tunnlar med det direkt farliga och ondskefulla.
Kanske då inte i Sarajevo.
Där finns Hoppets tunnel – en 800 meter lång tunnel som förband den muslimska delen av staden med flygplatsen som kontrollerades av FN-styrkor under striderna i början på 90-talet. Här kunde mat och medicin föras in i staden, och människor föras ut.
– Jo, men det är väl bra att det tjatas om den tunneln, förklarade  en judisk man jag samtalade med under mitt senaste besök i Sarajevo.
– Det får ju turister att lösa biljetter till tunneln och köpa souvenirer.
Så kliar han sig lite i huvudet:
– Visst, det kom in mat och medicin, men mest var det ju cigaretter, alkohol och bensin. Så när jag tänker efter var det väl bra. Det hade vi inte klarat oss utan.
Och så slår han upp ännu ett glas med kosherslivovitz till oss. Jag hade under reportageresorna under kriget föregående lärt mig att kosherslivovitz var bättre än vanlig slivovitz. Den som importerades från Tjeckien var vanligast, men finast var ”Stara Pesma” som brändes i Serbien. Den tog man fram vid de stora högtiderna; dop, bröllop, begravningar. Jag kände mig lite hedrad av att det var Stara Pesma vi drack, men kom åter att tänka på att Sarajevos judar inte verkade bry sig så mycket om vad som var kosher eller inte … förutom då när det gällde just plommonbrännvin.

Efter det tredje eller fjärde lilla glaset med kosherslivovitz började en viss bitterhet märkas hos de judar jag samtalade med då och då i krigets Sarajevo under de första åren på 1990-talet. De ashkenaziska judarna luftade efter tillräckligt många glas sin bitterhet gentemot de sefardiska judarna i staden. De sefardiska judarna däremot skakade bara återhållet ilsket på huvudet åt denna bitterhet.
I många fall kom judarna från familjer som under andra världskriget konverterat och blivit ortodoxt kristna, eller katoliker eller muslimer – allt för att undkomma nazisternas och ustasjas förföljelser.  När kriget var över bytte man tillbaka igen.
Det måste erkännas att ledarna för de olika religionerna i staden visade ett ovanligt mod när de trots ockupanternas förbud glatt lät judar konvertera till önskad religion.
Nu hjälpte det dock inte. För ockupanterna var ras och blodslinjer avgörande – inte religion. En före detta jude som konverterat till islam och som nu bad fem gånger om dagen vänd mot Mecka var ändå en jude i deras ögon.
Resultatet? Av de ungefär 12 000 judar som fanns i Sarajevo innan andra världskriget återstod bara några hundra när det var över. Ungefär 2 000 räddade sig genom att ansluta sig till Titos partisaner eller ta sig över till den del av Jugoslavien som Italien kontrollerade.

Det finns en gällande berättelse om det som hände. Den kan användas för att förstärka berättelsen om den allestädes närvarande antisemitismen som glöder och pyr och ibland blir en eld som förtär allt judiskt i sin väg – för siffrorna är ju entydiga.
12 000 blev några hundra. En femtedel av stadens befolkning förintades.
Men är det den riktiga berättelsen?
Och varför var ashkenazerna bittra på sefarderna?

De sefardiska judarna kom till Sarajevo de allra sista åren på 1400-talet efter det att de fördrivits från Portugal och Spanien. Turkarna gav mer än gärna de judiska flyktingarna en fristad, och de fick rätt att bedriva handel över hela det ottomanska imperiet.
De ashkenaziska judarna kom till staden efter det att turkarna dragit sig tillbaka och den habsburgska dubbelmonarkin fått kontroll över den. De flesta av dem kom från Ungern, och blev inte över sig välkomnade av sefarderna. Det utvecklades två helt separata judenheter i Sarajevo, med egna synagogor, gravplatser och kulturföreningar.
När staden erövrades av nazisterna skickade ledningen för den största judiska kulturföreningen La Benevolencija ett brev till de styrande muslimerna i Sarajevo, där man utbad sig om största möjliga hjälp för att undkomma de förföljelser som man väntade sig. I brevet hänvisades till de långa och starka banden mellan sefarder och muslimer i staden. Ashkenazerna fick liksom klara sig bäst de ville.
Men samma sprickor fanns i alla religiösa grupper i Sarajevo; bland katoliker, ortodoxa och även i den dominerande muslimska gruppen.
Under inbördeskriget på 1990-talet var La Benevolencija synnerligen aktiva trots sin litenhet som organisation, de drev till exempel uppskattade soppkök. 
Men första gången jag stötte på dem – och lade märke till dem – var som organisatörer av tävlingen Miss Sarajevo.
De fungerade också som guider och kontaktpersoner för besökande journalister. De blev alltid irriterade när jag inte var över mig intresserad av deras tjänster – än mer irriterade blev de de gånger jag ville diskutera stadens historia med dem.

I Sarajevo tycker de få judar som finns kvar om att förklara att de är de sista bosnierna. Med det menar de att de anser sig vara de enda som är beredda att försvara ett mångkulturellt samhälle.
Fast då lanserar de sig själva som försvarare av något som aldrig existerat på det sätt som det påstås.

De första krigsåren på 1990-talet etablerades myten om att Sarajevo var en enda stor ständigt pågående folkfest där alla folkslag och religioner trivdes tillsammans, en sant mångkulturell metropol … till serberna plötsligt fick för sig att de skulle börja skjuta vilt omkring sig … på alla som inte var serber. 
Orsakerna till detta förklaras aldrig riktigt – hur kunde det mångkulturella paradiset plötsligt bli ett helvete?

Carl Bildt hör väl inte till de mest begåvade analytikerna av politiska skeenden – men hans förklaring är i sig inte sämre än många andras: ”Serberna sköt för att de var konstant fulla”. Fast ska förklaringen hålla innebär det förstås att man måste kunna bevisa att serberna korkade upp ordentligt – i en aldrig tidigare skådad skala – kring 1991. Och det har ännu ingen gjort – men som sagt; Bildts teori är inte sämre än många andra.

Ska man förstå Sarajevo måste man inse att staden aldrig var ett mångkulturellt samhälle enligt vår nutida definition.
Många olika folkgrupper levde förvisso i samma stad fram till kriget, men åtskilda – alla levde i sina egna kvarter och stadsdelar, och Sarajevo styrdes i praktiken genom kontinuerliga möten mellan godsägare, stora handelsmän och religiösa ledare – de kom överens om hur man skulle förfara i olika frågor – och efter det rättade sig de som formellt och officiellt hade makten i staden. Och eftersom godsägare, stora handelsmän och religiösa ledare kommit överens om att man skulle värna om stadens judar när tyskarna ockuperade staden så blev det så, och länge kunde man hålla emot –  och det finns exempel på hur judar kunde vinna i rättegångar om ekonomiska tvistemål.
Men till slut började ändå tågen rulla mot lägren.
Och de judar som finns kvar i staden i dag kallar sig som sagt gärna för de sista bosnierna och därmed de sista försvararna av det mångkulturella samhället.
Detta trots att de är levande bevis för att det samhället inte fungerar.
Detta trots att även alla deras döda är bevis för att det samhället inte fungerar. I judarnas fall lyckades de inte ens vara solidariska inom den egna gruppen.

I Sverige brukar judiska debattörer gå i spetsen för försvaret av det mångkulturella samhället – och de upprepar om och om igen att vi måste lära av 1930-talet.
Men vore det inte bättre att det studerade sitt eget folks öde i Sarajevo de senaste 80 åren?
När judar som flytt från Sarajevo under inbördeskriget återvände upptäckte de oftast att deras hem övertagits av muslimska familjer, och judarna kunde inte få tillbaka sina hem.
Föga hjälpte det att judiska församlingar över hela världen hörde till dem som skänkte mest pengar till den humanitära hjälp som under kriget gick till muslimerna i Bosnien.

Turister som idag besöker Sarajevo och tar någon av de guidade turerna får sig en rejäl dos  judisk historia; synagogor och gravplatser besöks – en bild förmedlas av att det judiska och den judiska kulturen fortfarande är en levande del av staden.
Illusionen ska upprätthållas. 
Jag kan förstå de muslimska ledarnas behov av detta.
Det judiska behovet är något svårare att förstå.